Ett brev som skrevs den 19 januari 1948 har jag i tre exemplar. Det var ett kopiebrev som gick till de anhöriga i Björsäter, Skoghus och till Thyra Johansson i Nogersund. Pappa kommenterade just detta med en handskriven rad i brevet till Thyra så här: ”Du hör ju till våra anhöriga, inte sant?” I detta brev berättar pappa bl.a. om vad som hände den 13 och 14 januari m.m.

Den 13 januari kom pastor Hagner till Lakamte. (Johan Hagner var EFS yttremissionssekreterare och var på en lång resa i Afrika. Under tiden ersätts han i Sverige av Per Stjärne. Vi kommer att följa Hagner genom att bl.a. läsa ett par artiklar han skrev i Budbäraren kommande veckor för 70 år sedan.) Det var Gustav Arén som kom med missionens jeep. Stina Ljungberg var också med för hon ska nu från nyåret börja ha sitt arbete inne i Nedjo. Det var verkligen roligt att få hit Hagner. De hade pengar med sig, post och många hälsningar från Sverige och Tanganyika. Dock fick vi denna gång endast ett kort besök som varade tills följande morron. I gryningen startade de för Nedjo och Mendi. Men vi väntar Hagner och Arén tillbaka om tio dagar. Då hoppas vi få rå om dem lite mera. Vi ska då ha nattvardsgudstjänst, vanlig gudstjänst och kyrkogårdsinvigning på söndagen.

De startade redan i gryningen och vi gick in i vårt hus efter det vi sjungit en vers för dem före deras start. Även då var Karin och Ruth hos oss. Det blev tal om att vi skulle väl dricka lite mera kaffe och då kunde Elsa inte hålla sig längre och talade om för oss att det var hennes födelsedag. Skam åt mig som glömt det. Men det hade liksom varit så mycket i den vevan. Och så konstaterade vi att det t.o.m. var hennes 35-årsdag. Då Karin förvissat sig om att det verkligen var den 14 januari tog hon mod till sig och sá så här: ”men då fyller jag ändå mer än du”.  Saken blev klarlagt och Karin fyllde ju inte mindre än 55 år. Det blev rätt muntert och trevligt i vår stuga, ingen förundrar sig väl över det, på det följde kafferep i den tidiga morronstunden. Senare på dagen ordnade Ruth med fest för födelsedagsbarnen.

Pappa berättar vidare om Signe och hennes ”barnpojke” så här:

Den minste pojken på barnhemmet har arbete även han. Han är vår barnpojke. Och Makonnen – så heter han – gör sin plikt utmärkt. Hur skulle vi kunna ha tid att själva se till Signe. Hon kryper nu omkring i samtliga rum i huset, ut i köket och ofta finner vi henne ute på verandan också. Hon står själv utmed stolar och annat. Vi gör inga stora ansatalter för att lära henne att gå. Att lära sig krypa, resa sig i sängen och allt annat har hon ju själv lärt sig. Så får det även bli med gåendet. Kanske kan hon ha lärt sig den konsten till sin ett-årsdag. Vi får se. Frisk är hon och pigg och nästan alltid glad. Bättre sällskap än Makonnen kan hon inte ha. Han pratar på, sjunger plockar upp leksakerna som ofta faller ner, och så äter de bullar tillsammans. Apelsiner ger de sig på med skal och allt. Signe är inte belåten om inte Makonnen får lika mycket som hon. Så nu är pojkvarelsen så tjock och rund. Han togs upp av missionen som en utkastad stackare full av malaria och andra sjukdomar. Nu ser vi  ju till att han får de mediciner han behöver. Signe och Makonnen leker från morron till middag. Då äter de båda. Så sover Signe en stund  så fortsätter de till kväll.

Nästa gång jag kommer till Backo ska jag ta reda på om detta är Mekonnen Edjeta (Gofe).