Den 4 januari skrev pappa första gången i dagboken på det nya året. Han skrev kort och gott så här:

För första gången hade jag idag haft altartjänsten på amhariska.

Men det var en händelse som var värd att notera. De hade nu varit i Etiopien i över 2½ år och pappa hade kommit så långt med språket. Under denna vecka hade de också förberedelser inför den etiopiska julen och det skrev pappa någon dag senare om i ett brev till vänner i Önneköp. Det är tydligt att bland dessa vänner fanns flickor och pojkar som pappa tänkte på när han skrev. Och när vi läser detta får vi reda på det bestyr mamma och pappa hade med ungdomarna i Nakamte:

I måndags den 5 slutade vi skolan. Den dagen tog vi bara en lektion på morgonen och sedan var barnen fria. Det var ju lämpligt med en bibeltimme då vi talade om Jesus och den stundande julen. Sedan fick våra barnhemsbarn och för övrigt inneboende elever tá itu med arbete av olika slag. Flickorna har stött peppar i en stor, stor trämortel. Rätt mycket ärtor har de hunnit med att mala på en liten flat sten, som är en riktigt bra kvarn. Vi har väl egen kvarn. En av de minsta flickorna har hållit på med att snygga upp runt omkring. Det är ju julstädning. En annan har rensat den sort säd, som vi har i bröd. Den heter teef. Den rensningen består i att från ett rätt stort runt fat kasta upp säden i luften och så för vinden bort skräpet. Det går bra även detta. Någon sädesharpa har vi inte. Vidare har de fått tvätta våra och deras egna kläder. Oftast går vi ner till floden och tvättar där. Inte har de ledsamt den förmiddag då de går dit ner. Kanske också Ni skulle tycka det skulle varit roligt att tända en eld på sidan om floden och så tvätta och bara lägga ut den färdiga tvätten för att om en kort stund kunna plocka ihop den torr och färdig.

Men det är sannerligen inte bara flickorna som har fått arbeta. Pojkarna har visst varit i farten också. Härute är det nödvändigt att lära barnen att det visst inte är något förnedrande att arbeta. Det är inte lätt att lära dem detta. Men det går. Några av pojkarna har fått hjälpa till med tröskningen av teef, havre och ärtor. Att driva oxarna runt och åter runt på tröskplatsen är väl finfint jobb för pojkar. Då får de ju tillfälle att  skrika på de tålmodiga djuren. Så har de fått bära hem ris till köket. Från floden har de fått knoga på sina bördor. Stundom har de fått skära gräs på den nya kyrkogården, som vi håller på med att iordningställa. Sén är det ju nästan tusen saker man kan sätta pojkar och flickor till. Nog är dom besvärliga ibland. Men vi har oftast roligt.

I brevet berättar pappa vidare att det inte bara var slit utan juldagen (7/1) med julotta och gudstjänst kl. 10 kom. Efter gudstjänsterna följde följande:

Och så kom omk. 150 personer ut ur kyrkan och gick upp till oss och tog plats i den stora skolsalen som vi dagen till ära prytt till fest. Och alla drack, och åt och var glada. Stämningen var god och vi sjöng än en gång julsångerna. Syster Karin talade även en kort stund. De många gästerna tackade för vad de fått och önskade att det skulle bli så även kommande år. — Lilla Signe underhöll en stund minst halva skaran.

I ett senare brev får vi reda på att Karin Söderström bl. a. berättade om ”den etiopiske ministern, som nu är i England, om hans besök i Sverige. Hennes skildring åhördes med stort intresse.”

Det var säkert Abebe Retta som hon berättade om. För mer information om honom så rekommenderar jag Ezra GebreMedhins nya bok: Må detta nå Monsieur Stjärne!