Den 7 december berättar pappa i dagboken så här:

Jag for till Gattama för att sälja böcker och för att köpa säd. – Det var en ny plats för mig. (Min fru Eva-Karin var i sin svärfars fotspår i Gatama många gånger under 80-talet för sjukvård. Platsen ligger söder om Nakamte.)  Jag blev snart bekant med några av folket och byns chef. Bokförsäljningen gick bra.

Just bokförsäljningen på denna plats kommenterar pappa i ett brev som han skriver en vecka senare:

Några mindre böcker har nog kommit hit i förväg redan innan vårt besök. Det är så att om jag säljer böcker i Lakamte, så går de böckerna vida omkring med olika vägfarande och handelsmän.

Tillbaka till dagboken:

Jag och mina karlar tog in i en hydda intill torget. Där anvisades jag en plats att sitta. En av männen lade ut sin filt på den så kallade sängen.

På kvällen kom chefen, grasmatch Kasa Sion på besök. Han var glad för att jag besökte hans by och ville att jag snart skulle återkomma. Lite senare återvände han med gåvor. Det var 9 ägg och en flaska mjölk. Läraren i byn kom också med mjölk men återvände hem med sin lampa för att hämta en matta till att ligga på. Jag hade redan gått till vila och då han såg att jag endast hade några säckar att ligga på rände han för att hämta sin matta. Snart var han tillbaka och så bredde han ut den på min hårda säng. Så fick jag till att pudra D.D.T.-pulver på nytt.

Råttorna höll väsen i kohudarna, som låg under samma säng som jag låg i. Några av husets folk kom in och kröp ner lite varstans på sängar, hudar och golv. Strax före midnatt kom det några ropande utanför. Min ridmula hade rymt. Det förhöll sig så att mulan bitit av det rep, som hon var bunden med. Walana for upp från sin hud och grep spjutet, tog lyktan och kastade bort stenarna från dörren. Så bar det iväg ut i mörkret på jakt efter mulan. De återfann den neråt ”chackan” (vildmarken) bland hyenorna, som säkert snart skulle gjort sig ett gott mål i natten.

Min pojke återkom senare och mina två andra karlar gick till vila i samma hus som mulan nu var. Tidigt på följande morgon var vi på benen och gav oss iväg hemåt.

I brevet skriver pappa även detta:

Vi passade på att vid detta torgbesök också köpa in säd för vårt skolhushåll. Därför hade vi tre åsnor med som bärare. Jag var mycket glad  över mitt besök där. På hemvägen råkade jag samman med en man som mycket ivrigt bad oss i missionen komma till hans by och öppna en skola för deras barn. De skulle skänka jord, träd och annat för skolan. Vi skulle inte ens behöva bygga skolan – de skulle de själva göra. Det missionen skulle göra var endast att hålla en lärare. Så det finns  visst längtan efter vår hjälp.