Addis Abeba den 6 nov,  1947                                                                       

Våra kära anhöriga!    Guds Frid!

Nu undrar Ni väl på att vi är i Addis, men det är så att vi har vår konferens här, och när bara Manfred Lundgren kunde komma från det inre av landet så måste vi fara. Vi kunde ju inte säga att det var omöjligt att komma ifrån även om det inte var så lätt att lämna arbetet. Vi for hit på en dag, det har jag inte varit med om förr, och resan gick så bra.

Det kan ju passa bra att släppa detta inlägg idag på Elsa dagen eftersom det är mamma som skrev brevet.

Missionärsbil

Det var troligtvis med denna bil de reste upp till Addis. Och vilka de var som åkte i bilen ser vi i brevet:

På torsdag morron den 30 oktober kom Manfred ridande till Lakamte, vid middagstid kom Gustav med missionsbilen och på fredag morron innan det var ljust gav vi oss alla iväg. Ruth Perman är också med. Lilla Signe var så snäll och duktig hela vägen och hon är det nu också, Gud vare tack. Vi fick bo i vårt gamla hem här i Addis. Där bor Ingvar och Ruth Eknor nu och det var så roligt att få komma hit. Här har vi ju våra vänner. Idag skall Aster bjuda oss på pepparsås. Det kommer att duga.

Hon berättar vidare om fösta veckan i Addis och om Signe och de andra flickorna i Addis:

Så passar vi på att gå till den svenska tandläkaren när vi är här. Jag hade, som väl var, inte så många hål, och Torsten hade visst inget. Detta var ju en Guds godhet, när vår kassa är så mager som den är.

Nu har Signe vaknat och sitter här i sin korg och leker. Hon är så innerligt rar och snäll, och en riktig solstråle för oss. Och här i Addis finns så många små  flickor den ena rarare än den andra. Vem som är den bästa av dem vill jag inte säga här. Det är nog ändå så att var och en tycker bäst om sin. Signe har fem tänder nu och säger mamma och pappa när det passar. (Hon var när detta skrevs nästan nio månader. )

Eknors, som vi bor hos nu, har en liten rar flicka på 2½ mån. Rubenssons en som är 7 mån. Så  har ju de andra Eknors två stycken en som är 14 dar äldre än Signe. Aréns har en som är en månad. Hon döptes på svenska gudstjänsten i söndags.

Undra hur många av dessa ”rara flickor” som följer mig på denna blogg. Ni får gärna höra av er.

Nu håller pappa på och skall lära Signe att stå, men det tycker hon inte mycket om. Sitta och vifta med armarna och skratta med hela ansiktet, det gör hon, men stå bryr hon sig inte om ännu.

Idag skall konferensen börja. Må Gud ge sin nåd och välsignelse och låta sin vilja ske i allt. Det är många saker som måste bestämmas och tagas ställning till.