Som sagt så har vi under oktober flera notiser i dagboken. Dessa notiser ger oss en bild på den verklighet de levde i och deras arbetsuppgifter. Många av notiserna handlar om barnhemmet som så smått hade kommit i gång. Så här står det i dagboken:

Barnhemmet har öppnats. Det var Ruths barn som vi nu tog emot. Anstalterna för deras mottagande har varit enkla. Men de var alla välkomna.

Till just denna notis gav pappa mig denna tilläggsinformation i ett samtal jag hade med honom under hans sista tid. Det var barn som av olika anledningar lämnats på sjukhuset efter behandling där. Sjuksköterskan Ruth Perman ömmade mycket för dem och var en av dem som hade varit angelägen om att ett barnhem skulle startas. Bland dessa barn fanns enligt pappa Tzehay Tolesa, sedermera fru till den legendariske generalsekreteraren  för Mekane Yesus kyrkan – Gudina Tumsa. Pappa berättade vidare att Tzehay blev ”stommen” för de barn som fick komma till barnhemmet. Och så nämner han om att det finns en bok om henne – Genom eld och vatten. Den har jag plockat fram.

Där berättar Tzehay själv under rubriken Tyfusepidemin om den förtvivlan de var i efter att deras mamma dött under denna epidemi och deras pappa tidigare hade förgiftats av italienarna. Så här står det i boken:

Läget var verkligen förtvivlat. Vad skulle vi göra?… Allting blev ständigt bara värre.

Så här kunde det inte fortsätta, och till slut var det någon som kom och hämtade oss och tog oss till missionssjukhuset i Nakamte. Där mötte vi syster Ruth, den svenska sjuksköterskan Ruth Perman. Jag kommer aldrig att glömma hur hon tog sig an oss. Hon talade dessutom orominja, så vi förstod vad hon sade.

Min ena bror klarade inte sjukdomen utan dog på sjukhuset. Min syster blev frisk, så hon kunde resa hem igen, men jag och vår andra bror behövde lång tid för att tillfriskna. Så småningom började vi återhämta oss, sakta men säkert. Men hur skulle jag, en åttaåring, klara mig? Och min lillebror? Vi blev så lyckligt lottade att syster Ruth tog sig an vår sak och hjälpte oss att vi fick börja på internatskolan. Vi fick bo där och gå i missionens skola…

Under de år som följde fick jag uppleva många uttryck för kärleksfull omsorg från missionärerna på missionsstationen i Nakamte. Syster Ruth var som en mor för mig. Senare kom Elsa och Torsten, och även Elsa blev som en mor för mig. Hon lärde mig sånger om Jesus, och hon berättade för mig om Jesus. I deras hem fick jag ta emot evangeliet. Torsten Persson var präst, och undervisade mig i Bibeln. De hjälpte mig med allt möjligt….

Dottern i familjen, Signe,… var som en syster för mig.

Hon berättar vidare om just relationen till Signe, men det är en mycket senare historia. Tillbaka till dagboken. Den 6 oktober 1947  i dagboken har pappa den här informationen:

De flesta barnhemsbarnen började igår i regeringens pojkskola. Idag fick de varsin skolväska.

Vi har också en liten notis i ett senare brev som eventuellt handlar om Tzahay. Mamma berättar om de två andra flickorna som med Ganami finns i deras hem. Den ene är äldre och om den andra som är yngre skriver hon så här:

Den lilla hör till våra barnhemsbarn, men eftersom vi inte haft mer än ett rum färdigt, och i det har vi sju pojkar, så har hon fått bo här i vårt hus hos våra flickor. Hon går andra året i första klass…

Det blir mer om barnhemmet och skolgången för flickorna framöver.