Återigen blir det ett kort brev från mamma som beskriver vardagen i Nakamte. Detta brev skrev hon den 29 september:

Våra kära där hemma! Guds frid!                                                                                              Nu har vi en möjlighet att sända post till Addis igen, och då måste vi få iväg att brev till våra hem. Något mera blir det visst inte, även om brevskulden är stor. Det är inte jämt man har tid eller orkar skriva brev. Torsten arbetar ute på dagarna och så har han förberedelserna för konfirmandklassen på kvällarna. Jag har gått isäng tidigt, har tagit en ny mask kur och då blir jag så trött. Gud give att jag snart bleve av med detta elände. Torsten och Signe har inte heller varit bra i magarna men nu är de bra igen. Gud vare tack! Det var lite dysenteri men ju inte tillnärmelsevis som när Torsten hade det när vi nyss var komna hit. Nu gick han i arbete hela tiden fast han höll diet och fick medicin av doktorn. Det var ju lite mer bekymmersamt med lilla Signe, men nu är hon också kry igen, vår lilla solstråle.

Igår tog Torsten henne på armen och vi gick ner och hälsade på tant Ruth (Perman).  Tänk om vi kunnat gå och hälsa på Mormor och Farmor !! Men det är nog ganska säkert att hon komme att gråta lite först när hon finge se Er, det gör hon när hon ser Ruth. Men hon gör det aldrig när det kommer någon av våra mörkhyade vänner. Hon är ju mera van att se dem.

Nu börjar Ni få höst därhemma i Sverige. Här får man väl närmast kalla det vår. Det är  den varmare tiden som stundar och regnen börjar minska. Men ännu regnar det rätt kraftigt och jag är så tacksam så länge vi får vatten till tvätt. Sedan får vi tvätta vid floden, och det blir inte detsamma. I går eftermiddag var Torsten och jag ute och såg på våra åkrar och på en fin fin källa som finns nere i dalen. Det skulle ju vara idealiskt att få upp det vattnet hit, men sådan lyx får man  ju inte tänka på.

Vi håller på att odla upp en trädgård nere vid floden. Fru Söderström hade den för länge sedan, alltså före krigstiden. Där hoppas vi kunna få en hel del grönsaker för vårt eget och för skolhushållet även under torrtiden.

Nu kommer de och säger att doktorn skall resa och han skall ju ha posten med så då får jag väl sluta detta lilla brev.

Innerliga hälsningar till Er alla våra kära anhöriga och alla vänner.

Era egna Torsten, Elsa och Signe.

Under oktober månad 1947 skrev pappa ofta korta notiser i dagboken igen. Så förhoppningsvis blir denna blogg såsom jag först utlovade: 15:1 Dagbok blir blogg   Jag hoppas också att det kan bli så under 2018 eftersom jag har fem gånger mer dagboksmaterial för 1948 i jämförelse med 1947.

 

.