Dessa dagar har vi ett par korta notiser i dagboken om två små flickor:

24 aug. 1947. Jag fick idag den glädjen att döpa ett barn. Det var första gången den nåden gavs mig. Ato Idossas Lea blev idag upptagen som Guds barn genom dopet.

EPSON MFP image

Ur den då nyskrivna/kopierade handbokens dopordning. Med tiden välanvänd.

26 aug. 1947. Idag när vår lilla Signe är 6½ månader visade sig den första lilla tanden. O vad det var roligt att med skeden höra det lilla ljudet. Vi är så tacksamma till Gud för att hon utveckls så normalt. När hon var 5 månader började hon sitta och när hon var 6 månader satt hon riktigt bra för sig själv. Så ”pratar” hon pappa och mamma. 

I jakt på mer information har jag i min bokhylla hittat EFS årsberättelse för 1947. I denna hittar jag lite information om ett par andra lite äldre ”flickor” i Nakamte:

Dr. Cohen satte omedelbart igång i slutet av januari. Han satte omedelbart igång med ett omfattande reorganiserings- och byggnadsprogram vid sjukhuset. För dessa välbehövliga reparationer av sjukhusbyggnaderna utvecklade han tillstånd att få använda sjukhusets inkomster. Byggnaderna ha sålunda satts i stånd och en del tillbyggnader utförts. Sjukhuset har också fått el-ljus och vattenförsörjningen är ordnad.

Nakamtesjukhus3

Efter några månader uppstod emellertid vissa motsättningar mellan dr. Cohen och sköterskorna, varför det ansågs lämpligt att syster Lydia Larsson en tid fick ägna sig åt språkstudier i Addis Abeba, medan Ingrid Hellman ägnade sig åt sjukvårdsverksamhet i Nedjodistriktet. Syster Rut Perman har kvarstått i Nakamte hela året.

Nästa inlägg kommer först i anslutning till det etiopiska nyåret i september men handlar främst om något som ägde rum i Stockholm.