Jag fortsätter denna vecka att citera ur artikeln i Budbäraren. Vi fortsätter vandringen upp för backen tillsammans med mina föräldrar:

Vi hann bara utanför dörren då vi fick syn på snickaren, Sanbeto, som bar sin lilla minsta på armen. Hur uttryckte väl inte han sin glädje över att få sina vänner hos sig genom att lyfta sin hatt högt mot skyn – – Sanbeto är som sagt snickare till yrket. Vem är hans (läro-)mästare? Finns det någon sådan i Lakamte för ett tiotal år sedan? Det var en som stannade här några få år. Det var ”kes” Uno Karlsson. Men han måste ha hunnit med mycket. De många eukalyptusträd han och ”kes” Martin (Nordfält) planterade, dem har vi nu nu haft stor nytta av vid våra husbyggen. Hur nämnes väl inte ”kes” Karlsson och hans gärningar här av många och särskilt av Sanbeto och de två andra snickarna Jallata och Dagago. De har alla tre fått sin utbildning av vår svenske vän. Dessa är också de enda i Lakamte som är hemma i sitt yrke. – Sanbeto fick i uppdrag att räkna ut hur dyr en hydda med ett litet kök skulle bli. Han ska få bli vår byggmästare. Jallata var inte hemma just då. Men nog tog vi en titt på hans hus. Maken till så räta och fina väggar får man leta efter. Dessa två, och detsamma gäller även Dagago, har inrett sina hus i tre avdelningar. Köket är byggt frisående utanför. Det betyder en hel del att ha dessa ”fackmän” som medlemmar i församlingen. Nu vill de få mera undervisning i Guds ord.

Att komma till Tåla är alltid roligt. Om vi inte skulle kunnat något  enda amhariskt ord, så skulle vi likväl kunnat samtala ändå. Han känner till en del svenska ord. Det har han lärt av vännerna Söderströms, vilka han och hans hustru nu djupt sörjer. Och troligtvis har (dottern) Maja lärt honom en hel del också. – – Då det efter doktorinnan Söderströms hemresa från Ethiopien blev ombyte av kock i doktorsbostaden flyttade Tåla helt enkelt till katedern i skolan. Och det har gått bra för honom som lärare också. Tålas hem är kanske det mest prydliga och hemtrevlig hemmet. De vet ju så väl hur man kan ha det. I deras trädgård saknas det inte bananer, kaffe, persikor och annat gott. Deras fyra flickor och pojkar är alltid så trevliga och flitiga att komma till kyrkan.

Tyvärr kom det upp ett hotande åskväder. Vi hann inte ens dricka kaffe hos Tåla. Hustrun skyndade sig annars att duka fram. Vi fick i stället bråttom att säga farväl till dessa kära. De följer oss förstås ett bra stycke i väg.

Besök hos ”gifti” Samato, som är sjukhusets kokerska, får bli en annan gång. Detsamma gäller sjukvårdarna Wollde Mariam och Gheman. – Men de nu nämnda namnen täcker inte alla dem, som bor på denna sydsluttning. Alla kallar sig ”Jemission lidjåtsch”. Det betyder missionens barn. Men det som är ännu roligare och bättre är, att de vill vara Guds barn. – Därför är det så gott att få leva med dem.

Med hjärtliga hälsningar, Era sändebud Elsa och Torsten Persson