Nu till en beskrivning av en söndag i Nakamte för mina föräldrar, i juli 1947. Så här berättar mamma i brevet:

Så var det snart kyrkodags, men innan dess skulle det ringa tre gånger och ordnas på altaret. Idag predikade Idosa, och tänk att jag är organist. Jag är mycket tacksam att mamma, trots min ovilja, lät mig få lära spela när jag var barn. Nu är det roligt att kunna så pass så jag kan spela sångerna i kyrkan. Vi spelar ur Sionstoner, och det är ju sånger man känner, som de gamla missionärerna har översatt.

Efter kyrkan hade vi tre av våra vänner på pepparsåsmiddag. Det var den blinde evangelisten Fejsa, hans hustru och så köksföreståndarinnan i köket på sjukhuset. Hon är änka efter en evangelist som hette Salomon.

Det är så synd om Fejsa, han är alldeles blind, har varit det i 5-6 år. Han var i Addis en gång så jag var med honom till den svenska ögonläkaren, men det var inget att göra. Det är grön starr. När han var i Addis bodde han hos oss, och så var hans 10 årige pojke med för att hjälpa honom. Elias heter pojken, och han var så dåligt klädd. Då sökte jag i lådan som jag fick från Allerum, den som jag så många gånger varit glad för. Där var en grönrandig pyamas, det var det enda jag kunde finna i pojkkläder. Den gav jag honom och den har han ännu fast den är så trasig nu. Jag måste försöka sy en skjorta åt honom snart…

Nästa vecka får vi träffa fler av deras vänner i Nakamte. Nu tillbaka till brevet:

Just nu håller Torsten på att skriva av kyrkohandboken så han skall kunna börja ha altartjänst. O om Ni kunde ana vad detta språk är svårt. Jag har en känsla av att vi aldrig kan lära oss det riktigt. Men det finns flera som inte kunnat det, och som ändå fått vara till välsignelse, det tröstar mig  och jag ber Gud varje dag att vi skall få bli till någon välsignelse.

Jag har faktiskt även denna handbok i min ägo. Så här ser de två första sidorna ut:

EPSON MFP image

EPSON MFP image

EPSON MFP image