Denna vecka delar jag med mig av ett par sista citat ur brevet som skrevs den 15 juli 1947. Så här skriver pappa om ett par personer men också om sin arbetssituation. Först om nattvaktens son Bekele:

Nattvaktens pojke, som kanske är omkring 10 år, arbetar varje dag hos oss. Bekele har vi redan fäst oss vid. Han arbetar för en slant som motsvarar bortåt 30 öre om dagen. I torsdags kväll kom han och bad om att få köpa en bok för en vit shilling, som han sá. För en sådan peng säljer vi de olika evangeliedelarna. Han fick ett Matteus-evangelium. Ni borde sett hans glädje, då han fick boken i sin hand. Det var ju den första som han ägde. Fastän han själv arbetat i tre dagar för den slanten föll han ner för Elsas fötter och kysste dem. Och nu går han varje dag och bär den boken i sin ficka. Den är väl knäppt med en säkerhetsnål för att han inte ska förlora sin skatt. Han är med i söndagsskolan.

För att han skulle ha rena kläder idag för kyrkogången måste han stanna hemma igår och tvätta dem. Inget byte har han ju och då måste man göra på detta sätt. Men är det inte gripande att en pojke kan vara villig att förlora en hel dagsförtjänst för att tvätta sina kläder, så att han kan gå till kyrkan på söndagen. O, vad man fäster sig vid dem. Det är så sant som en av de svenska experterna sá för någon dag sedan. ”Man fäster sig nog så vid de infödda, så att man kommer att gå och bli rent olycklig hemma i Sverige, om vi nu ska resa hem efter två år här ute.”

Och så slutligen om dagvaktens iakttagelse om pappas arbetssituation dessa veckor:

Vår dagvakt, som egentligen kunde kallas för ”arbetande rättare” fick en dag fritt för att gå till torget i och för uppköp av kläder. Han sade själv någon dag förut, att han inte vågat be om löfte att vara fri en förmiddag. Det motiverade han med att säga att ”goftan” –  jag själv alltså – arbetade ju varje dag. Nu fick han ledigt och kom vid middagstiden glädjestrålande tillbaka och visade vad han köpt. Våra händer fick en extra kyss av honom som bevis på sin tacksamhet att han hade arbete hos oss, som satte honom i stånd att klä upp sig så. Det är roligt med dem oftast.