Den 8 juni 1947 skriver pappa igen i dagboken:

Idag talade jag i kyrkan och i sjukhuset. Jag kände själv glädje av att få detta tillfälle att vittna för folket. Vi har idag börjat en söndagsskola här i Lakamte. 31 barn kom första dagen. Må Gud välsigna den lilla början. Några av våra svenska vänner från Addis är här i Lakamte.

Vad dessa gör kan vi läsa om i brevet vi redan citerat från under flera veckor:

Vi gör som hemma – ringer tre gånger i kyrkklockan. Ni hör alltså att vi fått en kyrkklocka här i Lakamte. Men hur har det varit möjligt? Ingen av oss här trodde det för bara två veckor sedan.  Men det är så att tre av våra svenska experter från Addis Abeba har arbetat på sjukhuset med lite av varje den sista tiden. De fick då en dag se en mycket sprucken italiensk klocka hänga i ett träd. ”Den ska vi försöka svetsa” så sa de då. Men vi trodde inte att det skulle lyckas. En stor bít av klockan var ju borta. Men nu är den upphängd i en fin klockstapel och har fin klang.

Jag får plats med ett citat till ur brevet som också har anknytning till kyrkan:

cropped-lakamte-ky-version-31.jpg

Vi har en pojke som vi kallar för kyrkpojken. Han har nu en tid rensat upp runt om kyrkan. Varje lördag städar han i kyrkan och på söndagarna kommer han tidigt för att öppna portarna, vädra och bära dit sångböckerna och annat. Hans namn är Wolano och är utan föräldrar och vänner. Nu har han fått en fristad hos missionen och han är allt glad. Av de 20 shilling som han har i månaden, har han nu samlat ihop så att han köpt sig både skjorta och byxor. Och häromdagen kom han och visade oss den filt, som han nu köpt för egna medel. Glädjen var obeskrivlig.

Vill ni läsa mer om kyrkan i Nakamte  så kan ni återvända till 15:27b Inte lätt med kommunikation och 15:29 Söndag i Lakamte. De handlar om det som hände där två år tidigare.