Förra veckans inlägg slutade med en önskan från Per Stjärne sida att en av systrarna i Nakamte skulle kunna få tid att besöka distriktet runt staden. Det var tydligen igång redan. I ett privatbrev från sjuksköterskan Ingrid Hellman som även publicerades i Budbäraren under maj 1947 får vi höra om en sjukvårdsresa. Det är nog en sådan pappa vill följa med på enligt det vi hörde i 16:47 när han skriver om framtidsplanerna, när det beslutats om att de skulle placeras i Nakamte. Denna resa har nog ägt rum innan eller just vid tiden för mina föräldrars ankomst till Nakamte. Så här skriver Ingrid bl.a.:

Så tänkte jag berätta om en liten utflykt jag gjorde över några dagar. Det är nämligen så att vi har en svårartad epidemi här i trakterna. Vi har förresten tre olika epidemier. Den första är någon sorts hjärnhinneinflammation. Patienterna är hemskt sjuka, men efter några MoB-injektioner blir de snart friska igen. Den andra sorten heter Relapsing. Den smittar genom löss. Fruktansvärd värk i hela kroppen följer med denna sjukdom. För den hjälper Salvarsaninjektioner. Den tredje epidemin är tyfoidfeber.

Det var alltså på grund av denna epidemi som jag var ute några dagar. Det var mest den första som grasserade då. Vi hade hört att det på en del ställen dog 5-6 personer varje dag. Nu skulle jag gå till ett ställe, dit det inte gick att åka med bil utan vi skulle rida på mula. Platsen heter Timfa och ligger tre timmars ridväg härifrån. Vi for i torsdags förra veckan, jag och en av våra sjukvårdare Hapte Mariam. Vi red på mula och fyra bärare bar sakerna, tält, sängar och medicinutrustning. En av bärarna var från Timfa så han visade oss vägen… Vi slog upp tälten på en plats, som skulle ligga nära till för de sjuka. Redan tidigt på fredag morgonen kom några patienter burna på sängar. Några små barn, mycket dåliga i denna svåra sjukdom. De fick injektioner och blev tillsagda att komma tillbaka och få ytterligare  flera. Så kom den ena efter den andre. Många små barn som hade mask och bad om maskmedicin och så sådana som led av syfilis och ögonsjukdomar o.s.v. En man kom och bad oss att gå till en patient som låg i sin hydda och ingen vågade gå dit för att hämta honom. De var själva rädda för att få den mycket fruktade sjukdomen och vågade således icke närma sig huset. Vi bad honom att han skulle försöka få tag på några som kunde bära mannen, men han kom tillbaka med oförrättat ärende. Hapte Mariam och jag gjorde oss i ordning att gå. Vi kunde ju inte lämna den sjuke så, bara för att ingen vågade bära honom. Mannen sade oss att den sjuke bodde helt nära, men inte var det så nära.  Nej, ned i dalen och upp igen och över kullar och ned i nästa dal bar det och ytterligare ett långt stycke, innan vi nådde fram till hyddan.

Man ser inte ett dugg när man kommer in, bara hör att det är någon  där innanför. Den sjuke ligger alltid i den mörkaste delen av hyddan. Till slut blir man dock något van vid mörkret och  kommer fram till sängen. Där ligger en relativt ung man, utmärglad och ser verkligen medtagen ut. Vi ger honom injektion och medicin med förhållningsorder hur det skall tagas och önskar att Gud må göra honom frisk igen.

På kvällen var en hel del människor samlade utanför tältet och Habte läste för dem ur den amhariska bibeln och översatte sedan till galinja. Folket lyssnade ivrigt. Guds ord skall icke återvända fåfängt. Må det bära frukt i människornas hjärtan, det är vår innerliga bön.