I brevet jag nämnde förra veckan skrev pappa den 13 april 1947. Där berättar han för juniorerna om vad de gör i Nakamte dessa första veckor. Det knyter an till något som de redan var inne på för ett och ett halvt år sedan.

I brevet skriver pappa så här:

Nu har vi åter styrt våra steg inåt Wollega. Och här trivs vi ändå allra bäst. Det är vår här nu. Mellan de kraftiga regnen är det en kraftig värme från solen. Om man känner på jorden, så är det varmt som i det varmaste drivhus i Sverige. Då är det väl inte att undra över, att det växer bra. Vi sår och sätter nu om dagarna. Igår satte vi potatis  och sådde ärtor. För hushållet är det ju nödvändigt att få grönsaker. För ett par dagar sedan köpte jag en oxe. Därför kunde vi igår plöja ett stort jordområde. Jag låter min oxe drá tillsammans med en annan, som en granne äger. Det går långt bättre med den lilla enkla afrikanska plogen, än man kan tänka sig.

Undra om jordområdet han nämner är den gamla flodträdgård han sökte upp och som jag skrev om i 15:33 a På jakt efter historien. Jag tror det även om han inte säger det rakt ut.

Tillbaka till brevet.

Om Ni ändå hade varit här, då skulle vi t.ex. sadlat varsin mula och gett oss långt bort iväg mot bergen och floderna.

Men det är väl tveksamt om juniorerna hade vågat följa med pappa dit. Han har nämligen tidigare i brevet skrivit så här:

Det finns en hel del farliga saker här. T.ex. igår kväll fann fru Rosi Cohen en ful skorpion på golvet i barnens rum. Deras lilla flicka på snart två år kröp omkring där och då hittade mamman detta farliga djur. Ett bett ifrån detta skulle kunnat ändat hennes lilla liv.

Så har vi leoparder här nere i ”chackan” – dalen vid floden. För att inte tala om hyenorna, men de är ju inte i vanliga fall så farliga. – – Så nog behövs det att Ni ber för oss.