Resan till Nakamte som jag började skriva om förra veckan fortsätter och så här skrev pappa i artikeln i tidningen Vi Juniorer:

Redan klockan 3 på natten till den 2 april var vi på benen. Det återstod 176 km. fram till målet, Lakamte. Och vi ville helst nå fram på andra resdagen. Barnen sov så skönt i sin korg tills det började ljusna vid 6-tiden. Då hade vi bl.a. passerat det väldiga berget vid Godhar. Vår bil drog på så gott. Men värre blev det bortåt eftermiddagen. Vi uppnåddes av ett kraftigt regn just då vi skulle börja körningen på jordvägen mellan Sirré och Lakamte. (Den sträcka där vägen inte var färdig utan man fick fortfarande köra på den gamla ”vägen”.) Motorn arbetade för fullt i de hemska uppförsbackarna. Inte mindre än tre broar var borta. Nog kände jag det rätt underligt att styra bilen rakt ut igenom floden. Vi hade ju dock de små barnen med oss. Hur skulle det gå? Det gick igenom men efter den tredje floden orkade vår bil inte längre. Den hade gått varmt i växellådan. Nu drog den inte alls mera och vi befann oss mitt inne i ödemarken. De två svenska experter, som bett att få följa med på vår resa blev oss här till verklig hjälp. Vi bar upp hela lasset till krönet av backen. Felet upptäcktes och efter någon timme kunde vi fortsätta. Men bilen orkade inte längre med oss alla och godset.

Om denna bil står det i en annan artikel i samma tidning så här: Missionsbilen är en bra vagn, som gör missionen stora tjänster. Den har endast ett fel, och det är  att det skulle varit en krypväxel på den. Då vore den fullkomlig.

Tillbaka till artikeln:

Nu blev vi tvungna att lämna Arne Hansson, Karlsson, Biana och alla lådorna där mitt ute i ödemarken strax intill floden.

Denna bild finns med i Monica Lindbergs bok:

EPSON MFP image

Vi övriga nådde Lakamte någon timma efter mörkrets inbrott. Och barnen mår fortfarande väl efter den långa och trevliga resan.

Monica förmedlar i sin bok följande från Arne Hansson och hans anteckningar från den natten:

Några kilometer ifrån oss hade vi en by, som hade ryktet om sig för sitt röveri. Karlsson hade med sig en bössa, och vi beslöt oss för att vakta hela natten i skift. Den som hade vakten låg i full beredskap med bössan laddad i riktning mot byn. Elden hölls brinnande hela natten. Det var riktigt spännande. Under allt kände vi oss trygga. Vi var ju i Guds allsmäktiga händer. Tredje dagen kl. 11 kom Internationalen tillbaka för att hämta de överblivna, och vi kom lyckligt fram den dagen till Nakamte. Hela familjen samlad igen i väntan på nästa etapp.

Beslut att vi tills vidare skall vara i Nakamte och hjälpa Perssons med reparation av ”övre båtan” (tomten).