Så här skrivet pappa om den 10:e februari 1947 i dagboken:

Det är  en stor dag för oss. Ja, utan tvivel den största, som vi upplevt hittills. – Vår flicka har kommit till världen idag, Det är så underligt – men det är dock sant. Den lilla föddes mellan 5 och 6 ikväll.  Jag har ju bara sett den lilla några sekunder, men nog var hon rar den lilla. Hon var ju inte torr än. Elsa mår väl efter utståndet lidande. Värkarna började vid 9-tiden igår kväll. Klockan 4 i natt for vi till sjukhuset. Ända tills i kväll har Elsa fått vänta. Nu är det över och allt väl. Skulle vi då inte vara glada och prisa Gud. Och då Han nu givit oss denna mycket dyrbara gåva vill vi från första stund be Gud om hjälp att förvalta den.

Det är glädje på gamla station ikväll.

Och mamma berättar så här i ett brev:

Värkarna på kvällen var inte hårdare än att jag t.o.m. somnade en stund. Men vid 4 tiden på morgonen tyckte Torsten att det var bäst vi for iväg till sjukhuset. Jag tyckte nog det var tidigt men i andra hand så visste jag ju att kom vi ett par timmar senare så var det mitt i morgonarbetet för nattsköterskan, och då var det svårare för henne att hinna tá hand om mig. Sen tog det ju hela dagen innan den lilla kom. Flickan vägde 3 kg  620 gram så det var ju normalt. Nog var det en nog så dryg dag, men vad gjorde det när ett levande litet flickebarn var fött.

När hon var född så fick jag faktiskt bara se stjärten på henne och jag var ju glad bara jag hörde henne skrika och så visste jag att hon var välskapad.

Och man har det ju inte lite bra. Vara i Afrika men ändå få ligga på ett fullkomligt svenskt sjukhus. Svensk, duktig barnmorska, svenska läkare och t.o.m. svensk förlossningssäng. Och nu ligger  jag på ett litet ensamt rum. Vi hade ju tänkt  oss halvenkelt. Men här är alltid så fullt, så man få tá det som finns. Och nu har jag det bra och lugnt och skönt. Så kan jag prata med min lilla tös så mycket jag vill utan att någon behöver tycka att jag är larvig.

Vi tänker på Signe som idag skulle ha fyllt 70 år. Tyvärr fick hon inte  uppleva sin 64:de födelsedag och i morgon den 11:e är det också sex år sedan vi var på hennes begravning. En del av det som nu kommer att berättas om henne läste jag när hon firade sin 60 års dag för tio år sedan.

Pappa skriver så här i dagboken den 11:e februari:

Inte mindre än tre gånger har jag varit hos Elsa och vår flicka. O, vad det är roligt! Jag fick t.o.m. bära in den lilla till Elsa. Då hade Elsa inte sett henne mer än hastigt igår kväll. Så skulle hon försöka få henne till att suga på bröstet. Det blev ju inte så mycket till med det. Men så var det ju första gången. Elsa har ett så bra rum och får ha flickan inne hela dagarna.

elsa-och-signe-2

Och på pappas 32-årsdag den 12:e februari:

Det har varit den bästa födelsedag, som jag upplevt. Flickan fortsätter att vara energisk i att söka efter mat.