Som jag sagt tidigare kommer de första inläggen i februari att handla om Sven och Britta Rubenson. De kom att stå mina föräldrar nära under många år.

Den 2 februari hittar vi följande notis i Budbäraren:

EPSON MFP image

Och mycket riktigt så finns det ett långt referat i följande veckas Budbärare. Ur det referatet citerar jag följande:

Det var inte svårt att förstå, att söndagen den 29 december var en stor dag i Örkelljunga församling. När klockorna ringde samman till missionärsavskiljning kl. 4 på eftermiddagen hade man i väl en timme kunnat se skarorna draga upp emot kyrkan, och den var också till trängsel fylld när gudstjänsten började. Kanske var det en och annan, som kände sig särskild träffad, då Pastor Hagner senare i sitt vigningstal betonade, att en missionärsavskiljning sannerligen icke är något skådespel!

Vi läser vidare att Sven Rubenson höll ett kort tal som utgick från orden i Job: ”Jag vet, att min förlossare lever.” Så här beskrivs talet i referatet:

Det blev ett enkelt och ödmjukt personligt vittnesbörd om hans egen kallelse, och till slut riktade sig Sven till sina barndomsvänner och kamrater i Örkelljunga med en appell: Tag Du vara på Guds kallelse!

På kvällen samma dag hade en avskedsstund anordnats i Stiftelsens missionshus.

Vid detta tillfälle höll Britta också ett tal, och om det står det:

Så berättade Britta Rubensson  tryggt och enkelt om sin väg fram till en medveten visshet om kallelse till missionen. ”Hur vågar Du?” hade hennes vänner frågat, då de fått höra om hennes och Svens beslut. ”Visst är jag bävande inför mycket, men jag vet, att i Guds hand kan jag vara trygg. Och jag vet inte, om jag skulle våga stanna hemma.”

Vi som lever 70 år senare kan ju undra hur ”världen” hade sett ut om hon vågat?          Vidare från referatet:

Därefter lämnades ordet fritt för avskedshälsningar och minnesord. Det var  många, som ville tacka Britta och Sven. Kyrkoherde Bergentz hade redan då Sven var konfirmand fäst sig vid ”den lille vakne och intresserade pojken”. Juniorsekreterare Einar Larsson hälsade från kamraterna i juniorföreningarna och förutspådde att flera av Svens kamrater som Juniorer snart skulle följa efter i hans fotspår. Ingenjör Olle Emgård var representant för skolkamraterna men kunde även hälsa utifrån Etiopien. Han förberedde på svårigheter och frestelser till missmod och uppmuntrade till trogen förbön. ”Jag vet lite av vad som väntar dem, och jag vet att de behöver förbön.”

Emgårds har vi läst om på denna blogg redan. Se t.ex.: i 15:48b, 16:13 och 16:15

Senare i veckan ska ni få ett bonus inlägg som bl.a. handlar om Rubensons men det för oss också tillbaka till för ”76 år sedan”.

(Inkonsekvensen i stavningen på efternamnet beror på att det då skrevs med ss, medan Rubensons nu stavar det med ett s – sedan när vet jag inte.)