Så här skriver mina föräldrar i början av januari till sina anhöriga och berättar om julen:

Jo, jullådorna från Sverige kom någon vecka före jul. Men det ställer sig mycket svårt att  få något ut från tullen här. De svårigheter som möter kan ingen sätta sig in i, som inte känner till det. Vi hade nästan lämnat hoppet att få ut dem till jul. Men tack vare energiska försök av Per Stjärne, ja, jag hjälpte honom lite också så lyckades det oss att få samtliga lådor ut genom tullens grindar vid ett tiden på julaftonen. Det var glädje – må Ni tro. Först for vi med lådorna hit till gamla stationen. Här lastade vi av det som hörde till oss här och det för Wollega.

Just då vi höll på med det kom det ännu en hälsning från Sverige. I fin formation kom det fem flygplan in över Addis Abeba. Det var von Rosen som kom tillbaka från Sverige med dessa fyra nya flygplan för flyget i detta land. Per fick bråttom att kasta sig i fordbilen. – – Efteråt fortsatte lastbilen upp till övre station, Entotto med lådorna, som hörde till folket där uppe. Där var det ju alldeles särskilt Lundgrens Karl-Erik som väntade med spänning på vad lådorna kunde innehålla för honom.

Här fick vi bråttom att ställa iordning i kyrkan för julbön, som skulle bli kl. 5 på den särskilt varma julaftonen. Jag hade ännu inte hunnit få tag på ”julgran”, därför gav jag mig ner på stán igen. Jag hittade rätt snart en rätt fin cypress. Jag köpte den av en blind pojke för 3 shilling. Det motsvarar omkring 3 kr. Rätt snart fick jag den i en större bleckburk som fick tjänstgöra som julgransfot.

Klockan blev snart 5 och med ens fylldes vår kyrka av enbart julfirande svenskar. Per predikade över ämnet: ”den stora julgåvan”. Det var en god stund vi fick ha tillsammans. Solen lyste ännu från en klar himmel då julbönen var slut. Var och en for till sitt hem och vi stannade ju i vårt här. Cypressen var ännu inte klädd. Men det gjorde vi nu efteråt. Dr. Cohens barn hjälpte oss med det. Hela familjen har bott här hos oss mer än en månad. De har en pojke på fem år och flicka på bortåt två år. Pojken är allt rätt vild av sig. Men flickan är så mycket finare istället. Vid sjutiden började det även på julafton att skymma. Vi tände julljus och visst blev det julafton. Inte hade vi fisk att äta, men det gick bra med kött. Vi lät tjänarna diska undan och så kom även de in till oss och vi började öppna lådorna. Det var ju en del som passade för dem också. Men det mesta var ju för oss. Vi blev häpna och på nytt övertygade om att våra anhöriga inte glömmer oss. Och likaså fick vi se att våra övriga vänner i Sverige varit rent omöjliga i att sända oss gåvor. Allt gjorde kvällen till en särskilt god julafton. Så läste vi julevangeliet på både svenska och amhariska. 

Så vill jag sända min julhälsning till er som följer med på denna blogg. Här hos oss i Göteborg är det julsmyckat och klart. En gran som kostat en hel del mer än mina föräldrars, för 70 år sedan, står på plats. GOD JUL.