Denna vecka för 70 år sedan hade EFS missionärerna i Etiopien konferens där de resonerade och la fram lösningsförslag till styrelsen i Sverige. Jag har tillgång till protokollet. Jag citerar paragraf för paragraf sådant som har med mina föräldrar och deras arbetsuppgifter att göra:
§1. Till konferensens ordförande utsågs missionsföreståndare Dahlberg. Vid val av ytterligare funktionärer utsågs Per Stjärne till v. ordf. Torsten Persson till protokollssekreterare…
Speciellt eftersom pappa var sekreterare så är det intressant med detta protokoll. Jag anar en hel del av pappas tankar och uttryck i protokollet.
§6c. Till föreståndare för pojkskolan valdes Stina Ljungberg. Den svårighet, som uppstår då Lundgrens omedelbart efter nyår reser till Nedjo, blev föremål för en långvarig diskussion. Den enda lösningen av lärarproblemet i pojkskolan, som f.n. har omkr. 80 elever, ansåg konferensen vara den, att någon ny missionär må utsändas omedelbart. Därför beslöt konferensen att enträget vädja till styrelsen om snabbt beslut i frågan om avsändandet av medhjälpare för pojkskolan.
§7b. Torsten Persson valdes till stationsföreståndare för Lakamte…
Eftersom församlingen i Lakamte mycket väl behöver ett stöd, bör Torsten Persson i första hand arbeta inom församlingen, men konferensen uttryckte som sin bestämda önskan, att han i så stor utsträckning som möjligt borde besöka platser, som kan nås från Lakamte, i evangelisations- och bokspridningssyfte. Under regntiden bör en bibelskola anordnas för att från den få möjligheter att sända ut frivilliga tjänare som evangelister. För arbetet ute i byarna runt om ansågs det lämpligt, att en sjuksköterska borde få medfölja för att bli sjuka till hjälp.
§8. Angående upptagandet av nytt missionsarbete i Hårro och Ardjo uppdrogs åt Torsten Persson att från Lakamte söka komma i kontakt med dessa nya platser.
I detta beslut finns ett tidigt embryo till det som mer än tio år senare kom att bli mina föräldrars arbete i Backo. Horro-Gudro är nämligen regionen norr om Nakamte och Backo.
§13. Visserligen har det av missionen inlämnade förslaget angående arbete bland fattiga och försummade ungdomar i Addis blivit godkänt av Kejsaren, men inrikesministeriet har nu i flera månader behållit detta förslag utan att göra något åt saken. Det ansågs därför omöjligt att Perssons skulle vänta längre utan borde lösgöras för annan uppgift. Dock föreslår konferensen att förslaget i fråga bör få stå kvar och eventuellt upptagas senare, om lämplig kraft finns tillgänglig.
§18. Eftersom tyngdpunkten av vårt missionsarbete mer och mer lägges inåt landet, ansåg konferensen det vara en tvingande nödvändighet att få en praktisk missionär för den extra arbetsbörda som i annat fall faller på den missionärs lott, som är bosatt i Addis Abeba. Det är nämligen nödvändigt för missionärerna inne i landet att sända sina rekvisitioner av mediciner, livsmedel och annat till Addis Abeba. Då sådana uppköp, förpackning av desamma och insändandet tager oerhört mycken tid i anspråk, skulle det bli en god lättnad i arbetet för dem, som har sina uppgifter i skolan, om en praktisk missionär kunde få ägna sig åt detta. Dessutom kunde denne få ägna sig åt ev. reparationer av våra stationer, nybyggen och förmedla transporter mellan stationerna. Den samlade konferensen vädjade därför vördsamt till styrelsen om bifall.
I denna paragraf nämns de uppgifter som pappa fått ha hand om under det gångna året.
Resten av protokollet återkommer jag till nästa vecka. Under tiden utlyser jag en tävling:
Vilka var de missionärer som med tiden kom för de uppgifter som nämnts i § 6c och 18?
Tack för dina inlägg i serien om ‘för 70 år sedan’. Det är så roligt och intressant att få följa den här tiden i EFS’ Etiopienhistoria. De missionärer som kom för att arbeta med pojkskolan var mina föräldrar som hösten 1946 uppmanades att omgående göra sig beredda att resa till Etiopien och som reste ut i februari 1947. Det hade fram till dess diskuterats att de eventuellt skulle resa till Indien. Undrar vad det hade inneburit för pappa och hans fortsatta yrkesliv och också för oss barn.
Är mera osäker på vem som blev den praktiske missionären – kanske Torsten Månsson.
Hälsningar
Birgitta
Dr. Birgitta Rubenson
Docent, Internationell Hälsa
Inst. för Folkhälsovetenskap
Karolinska Institutet
171 77 Stockholm
08-52483389
070-3459251
GillaGilla
Tack Birgitta.
Du var snabbast och har helt rätt. Jag håller med dig att det är intressant att följa föräldrarna i detta skede. Det sista inlägget i år blir en liten reflektion från min sida på ett förhållande jag inte sett någon reflektion om i något Etiopiskt missionshistoriskt sammanhang.
Jag man kan verkligen undra hur historien hade sett ut om Rubensons hade hamnat i Indien.
Paul
GillaGilla
Ping: 17:20a Kollegorna i Nakamte II | För 70 år sedan