Under besöket i Nakamte hade vi så många gudstjänster som möjligt, vilket också tydligt uppskattades av församlingen. Man var ej bortskämd med för många andaktstunder, skriver Dahlberg i artikeln i Budbäraren och berättar vidare.

Söndagen blev en sannskyldig högtidsdag. I den tidiga morgonstunden ringde ”klockan” – en i ett träd upphängd metallsak, ty den riktiga klockan har kommit bort under ockupationen. Vi ville börja dagen med en stilla stund omkring Herrens dukade bord. Och nu såg jag att kyrkan i all sin enkelhet var mycket vacker. Altaret pryddes av en vit duk, blodröda rosor, vita, doftande kungsliljor och praktfulla rödvita amaryllis. Jag räknade till elva klockor på de vita liljestänglarna.

Och där i morgonens frid och stillhet samlades ett trettiotal Herrens vänner och mottogo Jesu lekamen och blod. I skriftermålet talade vi med varandra om vår älskande och älskade  Frälsares underbara nådegåvor. Det blev en härlig stund. Tänk dig, att här i en afrikansk by, långt från kultur och civilisation samlas en skara Jesu lärjungar till bön och sång och åtnjutande av Herrens nattvard! Ingen gudstjänst hemma i den  vackraste helgedom kunde mera gripa mitt hjärta än denna enkla gemenskap med mina svarta bröder och systrar i Nakamte kyrka. Jag fruktar att du tycker jag är för känslosam, nåväl, jag tar risken. Men jag tror, att den känslosamheten är släkt med den glädje änglarna i himmelen känna när budet når dem, att en förlorad syndare funnit sin Frälsare.

Vid högmässan predikade vännen Stjärne, och nu var kyrkan fylld av en uppmärksam lyssnande skara. Tydligen hade man kommit också från de kringliggande byarna…

Vid eftermiddagens möte talade Torsten Persson och ett par etiopiska medarbetare. Ingen stördes av, att ordet både nu och på förmiddagen måste tolkas till amhariska och gallinja. Fastmer hade vi ett intryck av att ordet förstärktes på den långa vägen till åhörarnas öra och hjärta. Det blev tid för begrundan och eftertanke.

cropped-lakamte-ky-version-3.jpg

Måndagen blev sista dagen i Nakamte och användes till förnyat besök i sjukhuset, där systrarna Ruth Perman och Ingrid Hellman utför en kärlekens gärning. Syster Ruth har varit allvarligt sjuk men är nu återställd. Hon måste dock ha en tids vila och skall följa med oss till Addis Abeba. Det gör ock syster Hilma,  dels för att få ett välbehövligt ombyte, dels för att deltaga i missionärernas konferens. (Hilma har alltså kommit från Nedjo till Nakamte, vilket däremot inte Hanssons gjort. Men de kommer senare på året.) Syster Ingrid har redan kommit väl tillrätta både med arbete och språk och tycks trivas storartat. Syster Maja Classon, hustru till en av de svenska experterna, agronom Clas Classon, vikarierar en månad i sjukhuset.

Den 20 november skriver pappa så här i dagboken:

Efter en god återresa är vi nu tillbaka i Addis. Här är allt väl.