Den 16 november 1946 avslöjar pappa något i dagboken. Jag vet inte när beslutet fattades. Kanske i Addis innan resan till Nakamte, eller i bilen på vägen till Nakamte eller möjligen i Nakamte när behoven där blev klara för Dahlberg. Så här skriver pappa när han är i Nakamte:

Det finns ett hopp om att missionen ska få övertaga sjukvårdsarbetet och den så kallade övre missionstomten. Med anledning härav vill missionsföreståndaren att Elsa och jag ska förflyttas hit. – Vi bävar men skulle vara glada för en uppgift. Tanken på att gå till uppgiften bland de sjuka och fattiga (i Addis Abeba) har vi fått lämna.

Angående detta skriver de senare i ett julbrev till de anhöriga så här:

Nu kan vi tala om vad vårt kommande arbete ska bli. Det ska bli i Lakamte. Och det var Dahlbergs tanke från allra första början. — Planen på att arbeta bland de fattiga och hjälplösa ungdomarna här i Addis blev ingenting av. Det var regeringen själv som inte gjorde något åt den saken. Den skulle ju blivit en regeringens sak – fastän vi skulle arbetat där. De har fått vårt förslag till detta arbete för många månader sén, men de har inte fört det vidare. Det förefanns väl inte stort nog intresse. Och det har vi nog förstått hela tiden. De är inte mogna för socialt arbete ännu. Vi är nog själva mest glada för att det inte blev av.

Det är visst inte så lätt med arbete i detta land som många tror. Därför är vi glada för att få gå i en direkt missionsuppgift. Det kan då bli möjligt till mera verkligt missionsarbete än om vi skulle arbeta i det som skulle höra regeringen till.

Vi ska alltså tillbaka till Lakamte igen. Nu blir det ju inte genast. Visserligen kommer nog jag att åka in där i förväg för att ställa iordning. Kanske det får bli redan nu på detta år och sedan fler gånger.

Om behoven i Nakamte skriver Dahlberg därifrån i en artikel i Budbäraren så här. Observera att pappa och Nils D. uttalar/stavar stadens namn olika:

Vågar jag kalla Nakamte Afrikas vackraste missionsstation? Eller är det rättare att säga en av de vackraste? Jag sitter och skriver på läkarbostadens veranda med den storslagna utsikten över ändlösa slätter och höga berg, som skiftar i alla färger, beroende på solens ställning. 

Den tomt på vilken vi ha kyrkan, sjukhuset, doktorsbostaden och de övriga byggnaderna, är mycket stor och har genom framför allt doktor och fru Söderströms initiativ och arbete förvandlats till  en den härligaste örtagård. Sjukhuset är synnerligen välbyggt, och där är i regel 50-60 inneliggande patienter. Det är nästan alltid fullbelagt.

Här i Nakamte finns hjälp, både för kroppen och själens ohälsa. Många har lämnat sjukhuset hulpna till kroppen och med hopp om evigt liv. 

På vägen in till Nakamte stannade vi i en by… Där var några som kommit från Nakamte, och jag gladdes över att höra, hur de tackade för den hjälp de fått vid sjukhuset. De sörjde mycket doktor Söderström, ”som var en far för oss”.

Under många år har församlingen varit utan präst, och det är inte tvivel om att detta varit till skada för församlingslivet. Här behövs en förnyelse…Vi tror att Herren skall höra våra böner härom, och att den missionär, som vi hoppas kunna sända hit inom den närmaste framtiden, skall få bli ett Herrens redskap till församlingslivets berikande. Här borde bli en andligen rik församling, en lysande fyrbåk…

Nils Dahlberg nämner inte namn troligtvis för att han vill invänta nästa veckas missionskonferens där förslag ska läggas. Vi återkommer till det nästa vecka. Men innan han lämnade Nakamte var han med om en söndag där. Den berättar han också om. Jag återkommer till den senare denna vecka.