Denna vecka fortsätter jag citera ur Nils Dahlberg artikel ”Vardagsbilder från Addis Abeba”:

Människor rusa fram och åter, en aldrig sinande ström. Varifrån komma de och vart går de? Vi se långa åsnekaravaner med säd och andra livsförnödenheter, med hudar och ved. Finns det tåligare och arbetsammare djur än åsnorna?…

Man ser kvinnor med odrägligt stora bördor på sina ryggar eller huvuden småspringa in mot torget. Hövdingar av större eller mindre betydelse, iklädda den typiska burnusen, rida på trippande mulåsnor och ofta åtföljda av springande män, fler eller färre, beroende på hövdingens rang och värdighet. De skola måhända rådgöra med den centrala myndigheten, kanske tala med kejsaren eller få en rättssak avgjord i högsta domstolen.

cropped-cunningham-st-2.png

På väldiga lastbilar – ända upp till 16 ton – föras varor av olika slag till och från staden, och röken från avgasrören insveper allt i ett svart och illaluktande moln. Fram och åter susar med dumdristig fart bilarna – alltifrån de finaste amerikanska ”vrålåk” till t.ex. missionens lilla italienska bil, som saknar rutor och som vi sällan få igång utan en eller ett par påfösare. Nåja, jag har sett betydligt sämre vagnar här, och dessutom ha vi en annan bil, en kombinerad person- och lastbil, som missionen fått som gåva av de svenska experterna och som borde ha namnet ”Onesimus”, ty den är i sanning ”nyttig”. Man kan ledigt åka sex, sju stycken inne i vagnen och dubbelt så många på flaket. Men den är ganska dyr i driften och bör sparas så mycket som möjligt för färder in i landet.

Under de kommande dagarna får Nils Dahlberg just åka med denna bil på en resa ”in i landet”.

Den som ej har tillfälle åka bil tar en ”gari”, ett lätt åkdon, som italienarna lämnade efter sig och som mest liknar en svensk gigg. Det är bara så upprörande se, hur körkarlarna med piska misshandlar de små eländiga och vanvårdade hästarna, som måste springa både utför och uppför. Ibland skulle jag ha lust att rycka piskan ur kuskens hand och låta honom själv smaka, hur det känns…

Ja, nog är det liv och rörelse i Etiopien idag. Nu sjuder och jäser det överallt. Hur skall utvecklingen bli, hur skall framtiden gestalta sig? Skall Etiopien gå en ljus och lycklig framtid till mötes?

En fråga som är högst aktuell även nu i dagens Etiopien, eller hur?

Redan den 11 november får pappa vara chaufför och skjutsa Nils Dahlberg och Per Stjärne till Nakamte. Den nya Internationalen är bra skriver pappa i dagboken. Nils Dahlberg skriver inte så mycket om resan eftersom en motsvarande resa redan beskrivits i Budbäraren. (Se 16:37a Ny resa med “ny” bil) men detta berättar han om:

Många minnen blevo levande för mig från min första karavanfärd (1924) i dessa trakter. När vi kommo till Geddo, gick mina blickar till det stora träd, under vilket vi då slogo läger. Även då var Per Stjärne med. Så här fortsätter han:

Torsten Persson försummar inte ögonblick att sälja bibeldelar och traktater, och man köpte gärna. Läshungern är f.n. stor i Etiopien – ett förhållande som vi måste utnyttja till det yttersta i vårt missionsarbete.