Det brev som mamma började skriva den 21 oktober blev inte sänt förrän i november. Anledningen får vi reda på och lika så får vi en inblick i hennes omsorg om Nils Dahlberg m.fl. Men brevet ger oss en insyn i detta med ”tidseffektivitet” som alltid skapat frustration. Så här skrev hon:

Det är inte så troligt att Nils Dahlberg orkar resa till Nedjo. De som varit där inne anser inte att det går att åka bil in. Och om han skall rida på mulåsna så måste han gå till fots i de värsta backarna, för där bär inte mulan. Det blir ju en väldig besvikelse för Hilma om han inte kan komma, så vi hoppas att det skall bli möjligt på något sätt. 

Nu har jag gjort ett uppehåll här, och jag tror jag måste tala om anledningen. Jag har en del bestyr med att skaffa allt till det stora skolhushållet på Entotto.  En kvinna som bor här nere hos oss, rensar och maler peppar och ärtor och sådant  som skall till. Nu hade hon pratat om, både i går och idag på förmiddagen, att i eftermiddag ville hon ha två karlar från Entotto som skulle gå med henne till kvarnen och mala ärter. Nåja, Torsten skickade förstås ner två karlar, men när de kom hit då hade kvinnan behagat gå till någon vän som var sjuk. Hon hade sagt till min pojke att det fick vara till på onsdag. Jag skall säga att det är påkostande för nerverna när det inte är någon ordning och ingen brådska. Nu vet jag, och hon lika väl som jag att de behöver ärtorna på skolan, så jag fick tag i en annan kvinna på gården här, som gick med till kvarnen. Nu skall det bli intressant att se vad hon gör för ögon när hon kommer hem och får se att vi klarat av detta utan henne.

Jag har visst inget värst att skriva om, och skall jag få med brevet så måste det lämnas nu. Posten samlas ihop på sjukhuset och dit har vi så nära så jag går dit på tio minuter.  Just som jag skulle gå till postlådan kom det någon och jag kunde inte gå. Så har brevet blivit liggande på detta sätt. Nu är det 3 november.

Nu har Ruth Lundgren hjälpt mig att sy en mammaklänning av tyget jag fick från Birger och Maria, så nu är jag så fin. Jag har blivit så väldigt stor nu, så det var nödvändigt att få något som räckte om.

Så får Ni alla innerliga hälsningar från barnen i Afrika. Torsten och Elsa.