Den 21 oktober 1946 började mamma skriva ett brev till de anhöriga. I detta brev får vi del av hur de känt det den gångna tiden. Så här skriver mamma om hur de mådde och kände sig dessa dagar för 70 år sedan:

Sverigeplanet går ju imorgon och vi borde väl få med ett brev till våra hem åtminstone. Vi har inte haft varken tid eller lust att skriva brev, så vi har inget mera att skicka iväg. Vi är krya, Gud vare tack.

Nu hade det varit roligt om vi kunnat tala om att det blivit beslutat var vi får vår uppgift, men det är faktiskt lika ovisst ännu. Ibland blir vi nedslagna och svårmodiga både Torsten och jag, men så kommer vi ihåg det stora i att vi får vara Guds barn, och att Gud har omsorg om oss. Så gäller det att göra vårt bästa i den uppgift vi har nu. Torsten är då sannerligen inte arbetslös. Han gnor hela dagen. Det är så mycket praktiska saker som skall göras uppe vid skolan, och med inköp för våra kamrater inne i landet, så det är fullt upp vad en hinner med. Han har just varit hemma och ätit middag och så for han iväg igen.

img199-2

Det är denna skola det handlar om. Senare i brevet kommenterar hon Nils Dahlbergs besök:

De första dagarna hade han nog ganska mycket känning av sitt hjärta, men det är bättre nu. Han bor på Entotto, men är ju här nere hos oss ibland. Han är så faderligt god, det är så roligt att há honom här.

Dahlbergs besök kommenteras också av hans kollega missionssekreteraren Johan Hagner så här när han i Budbäraren skriver om de olika missionsfälten:

I Etiopien pågår en omdaningsprocess, som i sig bär många möjligheter men ock stora risker. Självfallet kan icke missionen undgå att få känning av denna nydaningsprocess på många sätt. Av utomordentlig betydelse är det att missionsföreståndare Dahlberg nu på ort och ställe kan få förstahandskunskap om läget där ute och giva styrelsen vägledning vid behandlingen av missionsutvecklingen i Etiopien.

En ytterst allvarlig situation innebär den prishöjning på livsmedelsmarknaden, vilken skapas av de många européer, som strömma in i landet och samlas i Addis Abeba. Med de höga löner som de s.k. experterna tillerkänns av myndigheterna, kommer här missionärerna in i en ytterst svår situation. Det är i sanning påkostande för missionärerna att reda sig på en lön, som knappast går upp till tredjedelen av de i kejsarens tjänst anställda men med samma utbildning som dessa, för att icke säga högre. Här sättes i sanning kallelsetroheten på hårda prov, så mycket mer som det ju även i kejsarens tjänst finns möjligheter att befrämja Guds verk. I början av november hoppas vi att dr Cohen med fru skall få resa till Lakamte, där behovet av hans närvaro är trängande. Därmed blir ett av de största problemen löst på ett tillfredsställande sätt.

Mer om detta i kommande inlägg.