Så nådde vi byn Gedo och den syn, som möter oss här kan inte beskrivas. Byn ligger på en höjdsträckning och nedanför  löper en dalgång, som mäter flera mil och har en skönhet, som är betagande. Vi stannade mitt i byn och Torsten började genast sälja medförda bibeldelar. Han behöver inte länge vänta på kunder – snart  hade  han fullt av folk omkring sig och alla ville köpa av honom.

Så här såg det ut. (Foto: Bengt Rehnström.)

Torsten%20säljer%20biblar

Vid middagstid nådde vi byn Siré och därmed var den egentliga vägen slut…Vi hade tidigare sänt telegram och uppmanat Per Stjärne och de andra att infinna sig i Siré…Men de hade inte anlänt till Siré. Vad var då att göra? Det hölls krigsråd och vi förhörde oss  i byn om vädret de sista dagarna och fick det glädjande budet, att det inte regnat de sista två dagarna.. Då fanns det gott hopp om att vägen skulle vara farbar och härefter blev det inte mycket funderat. 

De gav sig iväg och slapp regn och kom lyckligt fram. Och när de kommer fram…

Den förste vi får syn på är Per, som sticker ut huvudet genom fönstret, när han får höra motorbuller. Och det blev förstås stora famnen och rop av förtjusning från alla håll, när vi kommer instormande. Vi kom fullständigt överraskande – telegrammet hade aldrig nått fram.

Syster Rut låg till sängs och hade ännu inte återfått krafterna efter sin sjukdom, men ingenting hos henne röjde, att det skulle vara dåligt med vare sig krafter eller humör, och säkert har hon även under sjukdomstiden tagit livlig del i arbetet, om inte alltid genom att själv hugga i så dock genom goda råd och anvisningar. Det var heller inte möjligt att förmå henne att nu följa med till Addis – hon ville stanna tillsvidare och på sitt sätt göra sin insats. Efter ett ganska arbetsamt dygn smakade vilan gott och när en ny dag randades, var det tid att tänka på återresan. Skaran hade nu utökats med Per och Sven-Lennart Sjöberg (Ytterligare en av experterna. Men honom har jag mycket lite information om. Är det någon som vet vem han var?) samt Stina Ljungberg. På förmiddagen mulnade det alltmer och vi undrade hur det skulle gå med regnet. Hade det börjat regna, hade vi inte haft någon möjlighet att ta oss fram till Siré. Återfärden gick emellertid lyckligt men knappt hade vi kommit upp för sista backen så kom en väldig skur. Alltså fick vi ännu en gång erfara Guds ingripande till vår hjälp.

Det var med en befrielse vi nu åter färdades fram på bättre vägar. Vid en vacker floddal lägrade vi för middagsrast och fick avnjuta alla de läckerheter som Stina lagat och när vi sedan ytterligare kört några mil lägrade vi för natten. Vi samlade ihop till ett kraftigt lägerbål och tältet restes. Sedan blev det en lägerafton som jag önskade att många skulle få uppleva. Vi satt där runt lägerelden och lyssnade till alla de ljud, som äro afrikanattens egna och Manfred berättade läger minnen från sin tid som sjukvårdare i Abessinien ambulansen och Per berättade om en välsignad tid inne i Nedjo.

Nästa förmiddag avverkade vi den sista sträckan och vi voro alla glada över en lyckosam resa, den nya missionsbilens första missionsresa, som vi hoppas ska följas av många och föra mycken välsignelse med sig ut till ett väntande folk.

Med fridshälsningar från Eder tillgivne

Bengt Rehnström