Den 16 september skriver pappa så här:

Redan före midnatt denna dag var jag åter ute på vägarna. Men denna gång med Lakamte som mål. Vi företog denna resa i vår nya ”missionsbil”.

Nästa notering i dagboken är från den 19 sept.:

Och nu är vi tillbaka – Manfred, Bengt R., undertecknad tillsammans med Per, Sven-Lennart och Stina. De tre  senare hämtade vi i Lakamte. – Resan har gått bra på allt sätt. Vi minns särskilt de nattliga jakterna och lägereldarna.

Dessa korta notiser andas nog: ”Oj, vad fort det kan gå.”Vi ska följa denna resa för den är omskriven av en av resenärerna Bengt Rehnström, som också är en av de svenska experterna i Etiopien, i en lång artikel i Budbäraren varifrån jag hämtar information om ”missionsbilen” m.m. Så här skriver Rehnström:

Av en händelse var jag torsdagen den 12 september nere på godsstationen och fick bevittna avlastningen av bilen från järnvägsvagnen. En skara ”kulier” formligen bar bilen från vagnen över till lastbryggan och där stod den nu färdig att sättas in i sin uppgift här ute.

Vad är detta för bil? Det är en begagnad International som tydligen fler av experterna hade inköpt i Sverige och fått ut den till Etiopien. Om mina anteckningar är rätta så är det en f.d. bårbil med flak och dubbla säten. Så här såg den ut i sin nya miljö. (Foto Bengt Rehnström.)

Missionärsbil

Så här står det vidare i artikeln:

Så fort som möjligt underrättade jag förstås Entotto om bilens ankomst och sedan började Manfred Lundgren med den allt annat än lätta uppgiften att söka få ut bilen… Bilen kunde inte ha kommit lägligare än den gjorde. Fredagen den 13 september nådde oss ett telegram från Lakamte, som meddelade, att syster Rut Perman som en längre tid legat sjuk, måste få komma till Addis och undersökas. Vi hade också fått veta, att Per och hans kamrater hade återkommit från Nedjo till Lakamte och de måste ha skjuts till Addis. Det fanns alltså stor anledning, att genast låta den nya ”missionären” träda i verksamhet. Och med villiga och kunniga svenska mekaniker fick bilen en hastig översyn och var snart i fullt körbart skick…

Det var Manfred Lundgren, Torsten Persson och jag som skulle resa och vi hade stämt möte vid ”Gamla missionsstationen” hos Torsten  kl. 17 på måndagen.  Det visade sig, att bilen efter två-kilometersturen från Entotto ”gått varm” på båda bakhjulen. Så var det åter att kalla på kunnigt folk, som hjälpte oss med reparationen och efter mycket dividerande och reparerande var bilen åter startklar klockan 23.30.

Vi hade delat upp körningen så att vi körde två timmar var och alltså vilade fyra timmar mellan varje pass. Vi körde så mil efter mil på utmärkta vägar och snart var det bara motorns jämna surr, som störde tystnade. Men det ville inte bli någon riktig vila – alltid är det något, som händer där framme i ljusskenet från bilens lyckor… När vi nådde Godar, hade vi framför oss en väldig topp, som vi skulle klättra upp för… Den till synes ensamma toppen var bara början på ett väldigt högland med mäktiga höjdsträckningar och toppar, som sträckte sig upp genom molnen. 

De kommer med tiden fram till Gedo. Vad som händer där och under resten av resan återkommer jag till i morgon. Artikeln som jag citerar ur är omfattande.