Detta är en unik vecka. En av de få då jag inte har någon information om vad som hände runt mina föräldrar. I brist på annat material citera jag ur en artikel i Budbäraren. Den handlar om sådant som stått och kommer att stå mina föräldrar mycket nära – sjukhuset i Nakamte. Redan i maj 1946 var denna artikel av Missionssekreterare Johan Hagner publicerad:

Det har icke varit utan många bekymmer som vi stått inför svårigheten att få en läkare för Lakamte. Ända sedan dr Söderströms död i november förra året ha vi bett Gud om, att han skulle utse den som han kallat för denna uppgift, men svaret har dröjt. En ung läkare, som ställde sig till styrelsens förfogande förliden höst måste på grund av hjärtfel tills vidare uppskjuta  utresan. Och så stod vi där undrande vad Gud ämnade göra. Meddelande därutifrån voro i högsta grad oroande. De båda sköterskorna, som stodo där, dignade under de oerhörda arbetsbördorna. Mer än hundra patienter varje dag väntade på behandling. Vad skulle de båda ta sig till? Därtill kom, att om icke läkare kunde anskaffas, måste sjukhuset återgå under etiopiska medicinalstyrelsens kontroll, med läkare tillsatt av myndigheterna.

Då sände Gud i vår väg dr Walter Cohen, en judisk läkare och flykting, som sedan tre år tillbaka vistats här i Sverige men som med hela sin själ längtat till en uppgift ute på missionsfältet. Han hade ursprungligen begärt tillstånd att få komma till Tanganyika i svensk pingstmissions tjänst men nekats inresetillstånd på grund av sin tyska härkomst. Då riktades hans blickar mot Etiopien, och han anmälde sig, villig att gå ut till vilken plats som helst i det stora landet. Detta var i januari innevarande år, men först för omkring en månad sedan kommo vi i kontakt med honom. Ifrån första stund såg han det som en direkt Guds ledning att nu få gå till Lakamte för att t.v. tjäna Gud där bland Gallas folk. Han har nu antagits på två år för tjänsten där, men under förhoppning om att tjänsten kan förlängas, om Gud leder det så.

Det är med stor tacksamhet till Gud som vi vilja meddela våra vänner detta. Låt oss innesluta dr Cohen och hans familj – han har hustru och två barn, en son på fem år och en på ett år – inför all nåds Gud…

När man läser hans gripande teckning av flykten undan Gestapo i hans bok: ”Jag sökte en fristad” grips man av de oerhörda lidanden som han gått igenom, och förstår att han är prövad mer än de flesta. En sådan förberedelse för uppgiften ha få genomgått, varför han ock måste anses i synnerlig grad skickad för gärningen bland de lidande ute i Gallaland. Gud signe vännerna Cohens i Stiftelsens tjänst! 

Anledningen att de i augusti ännu inte kommit till Etiopien var att de först måste bli Svenska medborgare och det tog tydligen tid. Detta nämns om i en senare artikel i Budbäraren i månadsskiftet augusti/september. Där skriver Johan Hagner vidare:

Dr. Walter Cohen med sin familj står redo att med kortast möjliga varsel anträda resan – praktiskt taget med kappsäckarna klara för uppbrott. Resmöjligheterna äro ock nu synnerligen goda, varför  det icke behöver dröja så lång tid, bara vederbörliga papper blir klara. Vi räknar därför med, att de om icke alltför lång tid skola stå ute i Lakamte.

Vi lär snart få anledning att återvända till Cohens.