Den 15 augusti plockar pappa fram dagboken efter nästan två månaders uppehåll och skriver så här:

Nu vill vi fortsätta efter det långa uppehållet. Giggi Arén (Rigmor Arén) har varit mycket sjuk men är nu åter hemma. Olle Emgårds har rest hem till Sverige. Per och Sjöberg (?) har rest till Nedjo. (för att genomföra en lärarkurs för lärarna i Wollega.) Stina har farit till Lakamte för att hjälpa dem där eftersom Ruth varit sjuk. (Hur en lärare kan ersätta en sjuksköterska vet jag inte??)  Slottes har rest till Asmara.

Men det har hänt mer. Jag tänker på en speciell händelse som pappa inte nämner något om men det finns en hel artikel i Budbäraren om det. Den helg i slutet av juli, då pappas predikan som jag nämnde om för ett par veckor sedan hölls, hände följande enligt den ovan nämnda artikeln. Jag fyller upp veckans inlägg med citat ur artikeln som har följande rubrik:

NUGUS HYLLAR MINNET AV GUNNAR LUNDSTRÖM

Nugus är kejsaren på amhariska och Gunnar Lundström var den man som dog under den Svenska Rödakors Ambulansens tjänst 1935 –  då elva år tidigare. Bl.a. så här skriver Manfred Lundgren:

Redan för mer än ett år sedan, när jag vid en audiens tillsammans med Per Stjärne erinrade Hans Majestät om Gunnar Lundström och hans död, erbjöd sig Kejsaren att bekosta en minnessten på hans grav vid Neghelli… Sedan dess har vi sökt tillfälle att resa dit ner, men ända tills för två veckor sedan har det varit omöjligt. En resa på sjuhundra kilometer är inte så lätt ordnad. Vi ha varken haft tid eller något lämpligt fortskaffningsmedel. Så mycket gladare blev vi därför när greve Carl Gustaf von Rosen ordnade med en flygning dit ner. Han hade andra uppdrag samtidigt till Neghelli varför det lätt kunde ordnas. Onsdagen den 24 juli tidigt på morgonen lyfte två maskiner från Addis Abebas flygplats. I det större planet hade sex av oss tagit plats. Det var, förutom piloten, von Rosen, och hans telegrafist, dr Norrup, dr Agge och Manfred själv.

De tre senast nämnda och von Rosen hade varit deltagare i Rödakorsambulansen med Gunnar Lundström. Vidare var vice inrikesministern med i detta plan. I det andra planet som var mycket mindre åkte general Tamm (svensk diplomat i Etiopien) och planet fördes av löjtnant Boris Svensson. Planen var tungt lastade med extra bensin och stenen. Efter en dramatisk färd och landning kom de fram och Manfred berättar vidare:

Så är vi då framme vid Negehelli, platsen där vår vän och broder Gunnar Lundström vilar. Minnen, heliga minnen från hans sista stunder vaknar till liv. ”Sörj mig inte, jag har Jesu löfte att få komma Hem, välkommen efter”… Vi åker genom den gamla cederskogen där vi låg gömda ett par dystra veckor och där det kors gjordes och den blomsterkrans bands som först prydde hans grav. Det är svårt att känna igen gravplatsen. Nya hus ha byggts upp och den gamla kyrkan är nedbränd och borta sedan många år. Det finns emellertid två män i byn som var med och grävde graven och de visar oss platsen…

Efter ett par dagars förberedelse ägde en ceremoni rum lördagen den 27/7. Flera tal hölls bl.a. av vice inrikesministern. Från det han sa citeras:

”Gunnar Lundström stod sida vid sida med den etiopiska östarmén som var fast besluten att till det yttersta bekämpa 1935 års våld och övergrepp…”