Den 14 juni 1946 skriver pappa i dagboken:

Det är idag missionsdagen på Stiftlesens 90:e konferens. Just denna dag får jag vara i Bodji. Jag ser det som en stor förmån. Här hälsades jag välkommen av den stora skara av elever i skolan. Jag hälsade på dem, mor Febe och de präktiga lärarna. Tillfälle gavs mig att tala till alla barnen i kyrkan. Lyssnande skara.

Man bör ihågkomma att det inte stått någon missionär i Boji. De infödda har själva verkat. Från denna plats har det gått ut många lärare till andra platser. – Att möta mor Febe är en upplevelse.

Tydligen var hon för 70 år sedan känd av pappa och många fler. Om ni har tillgång till boken Bortom bergen II så har Manfred Lundgren där skrivit ett mycket fint kapitel om Bodji och det tidiga arbetet i Wollega. Det kapitlet heter Fotspåren och där nämns bl.a. mor Feben. Läs det gärna i sin helhet om ni kan. I ett avsnitt som handlar om 1903 skriver Manfred så här:

Bibelöversättaren Onesimus tillsammans med sin familj, bibelkvinnorna Febe och Aster samt några andra var då redan på väg till Wollega. 

Och från 1927 kan följande citeras:

Nu är de äntligen på väg, de tre första svenska missionärerna – pastor och fru Martin Nordfeldt och syster Hilma Olsson. (Hilma som 1946 åter var i Nedjo och de två andra läste vi om i 16:18 ) …Först på nionde dagen nådde de Bodji. Bibelkvinnan Febe i spetsen för en skara skolbarn och församlingsmedlemmar tog emot de nya missionärerna med sång, varefter hon utbrast: ” I åratal har jag bett om en vit missionär, nu kommer ni tre, så svarar Gud!”

1946 är pappa här i Bodji, just på ”missionsdagen”, och får träffa henne.

Den 15:e skriver pappa i dagboken:

Nog kan man bli mer än trött att gå vägen Boji till Donggoro. Jag fick göra det i ett lättare regn också. De höga bergen ta´r väldigt på krafterna. Väl framkomna till den senare platsen vilade vi något för att hämta krafter för den återstående delen av resan fram till Gimbi. Detta blir en kraftig dagsetapp. Men det går.