Medan breven jag citerade ur här om dagen skrevs och levererades till Sverige var pappa i västra Etiopien ca. 60 mil från Addis. Då var varken geologer eller Hanssons med och vi har bara hans skildringar men det finns i dagbok, brev och artiklar. Och så har jag faktiskt pappas kommentar till dagboken inspelad. Han har nu fått besöka Nedjo dit de har drömt att få komma sedan länge. Se 15:7 Brist på kartong och 15:8 Förväntningar om snabbt handlande. De blev inte de som kom dit utan Hilma och Hanssons. Mendi hade de också tänkt och drömt om. Se 15:26a “Upp kamrater”  Så här skrev han i brevet och i dagboken:

Jag vilade upp mig lite i Nedjo och sén gav jag mig, (den 6 juni), iväg vidare längre inåt landet med Mendi som mål. Jag skulle vara där över en söndag för att hjälpa dem med gudstjänsterna. Att vi är på väg mot gränsen syns tydligt. Vi gör sällskap med den ena ”negaden” (affärsmannen) efter den andre. Men på torget här gick det inte lätt att sälja böcker. De har ingen skola, därför är intresset för läsning inte väckt än.

Den 7 juni:

Det bär vidare iväg mot väster. På ett rastställe på den 7 timmars långa vägen Gori-Mendi fick jag riktigt se hur krigarblodet låg i blodet på mina pojkar. En del människor kom rusande och skrikande ner för backarna. Vi upptäckte snart det djur som de förföljde. Det var en gasell. Min kock Biana fick tag i bössan och rusade iväg. Bakom en buske tog han skyddsställning och tog sikte på gasellen. Han träffade men djuret fortsatte. Nu hade många observerat det hela. Ja, hela byn var ute med sina spjut. En man kastade och träffade. Spjutet gick rakt igenom. Sen blev det ett väldigt väsen om vem som fällt det. Min kock fick tyvärr inte glädjen att tá djuret med sig.

Före kvällen nådde vi Mendi. Här tog vännerna bland de kristna vänligt emot oss. – De har fått lämna sin första kyrka, men har byggt en ny istället.

I artikeln skrev pappa om första natten i Mendi så här:

Jag hade sovit några timmar i mitt tält då jag hörde skottlossning från hyddorna alldeles intill mitt tält. Det är mörkt – vad kan jag göra då? Efter en stund sover jag igen.

8 juni (dagboken igen):

Det är lördag här i Mendi. Denna dag är också deras torgdag. På väg mot torget kom en man fram till mig och kallade mig in i sin hydda. Där fann jag offret för nattens skjutning. Han låg i sängen nästan döende. Ett revolverskott hade gått igenom uppe vid skulderbladet. Pulsen kändes inte. Det var en pojke i 20-års åldern som höll på att dödas av sin vän. Det var ett gräl om en flicka som var orsaken. Hur hemskt! Den medicin jag hade gav jag förstås.

Det är här som jag har en kommentar av  pappa. Så här sa han när jag intervjuade honom under hans sista tid: ”Mamma var mig behjälplig även nu. Hon hade nämligen skickat med lite medicin för resan. Bl.a. Hoffmans bröstdroppar som var bra för hjärtat när det inte orkade med riktigt. I min stora okunnighet då det gällde medicinering vid ett sådan olycksfall som detta gav jag, efter att ha bett till Gud, honom dessa bröst droppar.”

Tillbaka till dagboken där vi stöter på två intressanta namn:

På torget hade jag ett nytt tillfälle att sprida Guds ord. Här köpte folket villigt. Skolarbetet är något igång. Det ledes som på så många andra håll av unga män, som gått i våra missionsskolor. Ledaren i skolan är Ato Baisa Djamå och i kyrkan Ato Irrana Serda. (Jag har i kväll gästat hans hem.)

Det blir fler namn och mer missionshistoria nästa vecka. Innan dess blir det ett tredje inlägg denna vecka. Det kommer att handla om söndagens upplevelser och kommer på söndag.

 

 

 

 

 

 

 

 

9