Den 29 maj 1946 skrev pappa så här i dagboken:

Efter ytterligare trägna försök att få en ny karavan för återstående delen av färden var vi idag på morgonen färdiga för resan från Gimbi till Nedjo. – För första gången i mitt liv har jag idag ridit flera mil på mulåsnerygg. Det har gått alldeles finfint. Allt är rena vilan. – Tänk att få sitta stilla och äta 5-7 bananer eller ännu fler. Priset är omkring 1 öre styck. Bortåt middagen fick vi sällskap med många människor, som alla hade samma mål, torget i Donggoro. Där sålde vi på nytt massor av böcker.

Och så till hönan och måltiderna den kvällen. Jag väljer att citera ur ett långt brev pappa skriver när han är tillbaka efter resan. Där kommer sanningen om hans misstag tydligast fram. Det är en berättelse jag hört pappa dra många gånger.

Sent på kvällen när de ätit sin kvällsmat hände följande:

En god vän kom på kvällen till vårt tält och gav oss en höna som gåva. Den slaktade vi och satte över elden. Arne och Elsa kröp ner i sovsäckarna tidigare än jag. Därför var det jag som tog ner grytan från fotogenköket och ställde den helt enkelt på marken. Sén somnade även jag till. Men vid elva tiden på kvällen kom en annan vän med annan mat åt oss. Det var vanlig etiopisk mat så Arne och Elsa var inte så intresserade av den. Men jag åt förstås. Efter en stund sov jag igen. Men på morgonen såg vi hur det gått med vår kokta höna. Grytan var alldeles översållad av stora, svarta myror. Hela innehållet åkte ut genom tältöppningen. Lite senare hittade en hund de eventuella benbitar, som var kvar. Men han åt av dem, medan han skakade betänkligt på huvudet. Så var det slut med den gåvan. Vi fick nöja oss med bröd och bananer för den kommande dagsresan. Vi var ju på väg mot Hilma.

På vägen mötte vi många sjuka människor. Ryktet spred sig i förväg att vi kom på vägen. De visade sina stackars sjuka vänner. Vi såg så många syner, hemska syner särskilt dagen före ankomsten till Nedjo. Vi hade inte mycken medicin tillgänglig på resan. Därför fick vi i de flesta fall hänvisade till Hilmas klinik. I godset som vi hade med i vår karavan hade vi mycken medicin för denna del av landet. Vår mission har det stora ansvaret för väldiga områden. Hur fyller vi det förtroendet och ansvaret?

Pappa berättar vidare om andra ”missöden” under den kommande dagens (30 maj) färd så här:

Min mula sprang  ifrån mig strax före Nedjo. Betslet gick sönder och hon försvann innan jag fick tag i henne. Det var i en uppförsbacke, då man ofta går och leder mulan, (det gör man också i alla nedförsbackar) då jag bara hörde betslet faller till marken. Men hon försvann på sekunden. Det blev en timmes jakt efter henne. Mina pojkar gav sig iväg. Jag vet inte när jag så ivrigt bett till Gud om hjälp, som under den timmen. Och Gud hörde bön. En sådan mula kan springa vart den vill. Man kan inte springa fatt henne. Vid sådana tillfällen riskerar man att bli utan riddjur och det är inte roligt mitt ute i vildmarken. Men Gud är god! Han har sin goda mening i allt. Genom denna timmes försening slapp vi komma in i ett väldigt åskväder med häftigt regn. Den drog nu istället just framför oss mot Nedjo till. Till detta kom att det regnade på båda sidor om oss medan vi kunde fortsätta obehindrat och genom det nådde vi verkligen Nedjo just i skymningen.