Den 25 maj 1946 skriver pappa så här i dagboken:

Vi är redan i Gimbi. Resan med geologerna i deras specialbyggda bil har i allt varit en upplevelse.

Att denna ”expedition” är omskriven nämnde jag förra veckan. Just denna sträcka mellan Nakamte och Gimbi, som ägde rum idag för 70 år sedan, är ändå mer omskriven förstår jag av information som Monica Lindberg har med i sin bok. Dels har Arne Hansson tydligen skrivit om den i tidningen Hälsning (Södra Skånes Lutherska Missionstidning). Och så har en av geologerna Fred Agris skrivit om den i sin reserapport.

De tre geologerna var nämligen svenskar och från Bolidenbolaget och de var i Etiopien för att undersöka mineralfyndigheterna i denna del av landet. Om fordonet och vägarna står så här i rapporten:

Vägarna från Lakamte och västerut voro överhuvudtaget icke vägar enligt våra begrepp, och Chevroletens alla anordningar måste användas för att få oss fram till målet. För att få begrepp om vägarnas tillstånd kan jag nämna, att under den resa, som Dahlström, Karlén och jag företog till Jubdo i västra Wollega, vår genomsnittliga körhastighet icke nådde en högre siffra än 16 km i timmen…. Det krävs otroligt kraftiga fordon och vana och kallblodiga chaufförer att färdas över dessa områden, icke bara på grund av vägarnas beskaffenhet utan även på grund av de väldiga stigningarna och kurvor på bergsluttningarna utan det moraliska stödet av skydd ut mot de stupande branterna.

Nog från den rapporten. Om dess berg och stup skriver Arne:

Aldrig har vi åkt bil på så dåliga vägar som här, steniga och ojämna, upp och nedför höga berg, vid sidan om väldigt bråddjup, över dåliga broar, genom floder m.m. Utmed vägen såg vi ett trettiotal bilvrak. I sanning, det var ett under att vi kom fram utan missöde hit till Gimbi.

Och slutligen pappas ”rapport” i tidningen Vi Juniorer:

Mulåsnorna och bärarna åkte vi förbi och önskade dem lycka till för den långa och tröttsamma vägen. Att Didessafloden var så mäktig trodde Ni väl inte? Ska vi våga oss över på den provisoriskt byggda bron? Den ser dålig ut. För säkerhetsskull går vi före. Nu är det bilens tur. Det knakar i de dåliga bräderna – men bron håller. Eftersom det är eftermiddag hinner vi över den långa dalgången innan malariamyggorna synes till. Men att stanna här nere över en kväll skulle vara för stor risk. Uppe på motsvarande sida av dalen slår vi vårt natt läger… Utsikten är enastående. Man tror knappt att man är på jorden. Så vackert är det.

Här i Gimbi har vi tagit in på adventisternas missionsstation. Ingen av dem är hemma, men dörrarna öppnades likväl för oss. Nu har vi det underbart skönt. Det övriga sällskapet har fortsatt till Jaddå – Gud är god.

Detta senaste, skriver pappa i dagboken medan de i Gimbi väntar på att mulåsnorna och bärarna ska komma dit. Och han hinner också skriva ett brev hem till sin far i Skoghus. Bärarna har kommit fram när han skriver den 28:e men mulåsnorna tog lite längre tid. Han skriver bl.a. så här:

De svenska geologerna kom tillbaka hit i kväll. Två av dessa reser hem med flyg om någon vecka och de frågade om vi hade post de kunde ta´ med… För att Ni alla ska få se något av det jag gör här inne i landet och i Addis också för all del, så sänder jag med hem en bok av varje av dem, som jag säljer bland folket. Det är så roligt att sprida Guds ord. Nu har jag omkring 1000 ex med mig. Jag kunde haft många fler.