Inför att dagboken ska börja användas igen i början av april skriver pappa så här i den:

Anledningen till att vi ej skrivit här beror inte på att ingenting hänt. – Mycket har vi varit med om. Vår missionsskola på Entotto har börjat. Omkring 80 elever är nu under vår fostran. Per och Manfred har kommit tillbaka från Wollega. Den senare, som nyligen kommit hade ett bestämt besked att någon omedelbart skulle gå in och bli Hilma till hjälp. Det föll på Elsa och min lott att resa.

Hur det blir med denna deras gamla längtan att ”gå” till Nedjo och annat får vi återkomma till nästa vecka. Nu tillbaka till dagboken och något brev:

Ytterligare ett antal svenskar har kommit hit ut. Men många har varit svårt sjuka. Så är fallet med Lisa (Elisabeth) Emgård. De står inför behovet av att resa hem. 

Om detta har mamma skrivit i ett brev så här:

Nu är det söndag. Jag är hos Emgårds. Olof kom efter mig idag. Hans Lisa var sjuk, så pass att han fört henne till sjukhuset, då ville han att jag skulle vara hos barnen. De har bra hjälp, så egentligen gör jag ingen nytta, men när han ville att jag skulle vara här, så är jag ju det. Lisa har ont i halsen, mycket hög feber, och hennes hjärta är ju inte så starkt, så vi är oroliga för henne. Må Gud av nåd låta henne få leva, hon behövs ju så väl i sitt hem här. Så var visst hennes föräldrar inte med på att de reste ut – – o ja gode Gud låt henne bli frisk igen!

Ett par veckor senare nämns Emgårds i dagboken i ett annat sammanhang. Olof Emgård är redan då involverad i mina föräldrars framtid lika väl som han 1959 spelade en avgörande roll när de kom till Backo.

Bland de som ”kommit” kan jag nämna Ingvar Eknor. Hans hustru Ruth väntades i dagarna också till Addis. Hon kom den 3 april.

Vi går  nu in i en period i historien som är väl dokumenterad i flera (dag-)böcker. Jag har nu på nyåret läst Ingvar Eknors bok NITTIOFYRA ÅRS MINNEN. En mycket fin bok som starkt rekommenderas. Eknors kom med tiden att flytta in i huset som mina föräldrar bodde i detta skede. Och Ruth blev sju år senare min gudmor.

Vidare så har Manfred Lundgren sammanfattat deras dagboksanteckningar i boken: ÅREN SOM GÅTT.

Min ”halvsyster” Monica Lindberg har i sin bok OCKSÅ MITT AFRIKA använt hennes föräldrars Elsa och Arne Hanssons dagböcker. De kom till Addis Abeba den 29 april 1946, samma väg med båt och tåg som mina föräldrar året innan. På 60-talet var jag och mina syskon inneboende hos Hanssons i flera år. Där av ”halvsyster”.

Jag har ju redan tidigare nämnt och citerat ur böckerna:

CARL GUSTAF von ROSEN av Ralph Herrmansson och

PER-STJÄRNE – missionären av Allan Sandström.

Senare i år kommer jag att ha nytta av Nils Dahlbergs självbiografi: DAGAR AV NÅD.

Det finns säkert fler böcker som beskriver denna period i Etiopien. Är det någon som vill tipsa så var så god.

Och nu ser vi med spänning  fram emot Ezra Gebre Medhins bok om Per Stjärne och Kejsare Haile Selassies korrespondens m.m.