I ett brev till Thyra Johansson, skrivet den 20 mars, kommer det tydligt fram att de fattigas situation fortsätter att engagera mina föräldrar. Planen som de nämnde under de sista dagarna på förra året (se 15:53b) fortsätter att vara aktuell. Vad beträffar detta har jag fått del av EFS:s styrelses protokoll där förslaget behandlades – men mer om det senare. I brevet till Thyra aktualiseras ärendet tydligt. Jag försöker hitta information om hur planen lever vidare men det är inte lätt. Något kommer fram i detta brev som lämnade Addis Abeba den 21 mars för 70 år sedan.

”Det svenska planet ska lämna Addis Abeba i morgon bitti vid femtiden. Posten ska därför vara inlämnat före kl. 4 i eftermiddag.”

Idag citerar jag en stort stycke ur detta brev. Pappa skriver om något som han hade upplevt på Addis Abebas gator och det är tydligt att han vill att inte bara Thyra, utan att deras vänner i Mjällby i Blekinge, snabbt ska få del av det.

Det var i går förmiddag Per och jag var ute på stán för att uträtta en del ärende. Vi körde då slut på bensinen i vår lilla bil. Och det fanns nästan inte att få tag på ny heller. Jag kom att sitta i bilen en rätt lång stund medan Per sprang omkring, backe upp och backe ner för att få lite. Just vid sidan om gatan satt det då en kvinna med sitt barn och tiggde. Det är ju vanligt här. För att det skulle gå bättre att få in några små slantar hade hon tagit barnet med sig. Folket skulle då se nöden lite mer. Barnet var inte många månader gammalt. Barnet var tyst. Det passade ju att få lite mjölk då och då ur moderns bröst. Och rätt ofta somnade det till. Modern hade ett väldigt besvär att få iväg en del av de många flugorna, som oupphörligt ville komma åt något i den myckna smutsen. För allt var sannerligen smutsigt. Inget var rent. Inte hade de några egentliga kläder på sig. Trasor endast. O, vad det var ynkligt att höra henne entoniga röst, då hon i ett sade några ord för att väcka deras uppmärksamhet, som råkade gå förbi henne.  – – Inte blev hon eller barnet hjälpta genom några små slantar. Det skulle möjligen räcka till för en matbit för kvällen. Nästa dag igen skulle hon säkert få söka sig ut till gatan igen. Kan Ni tänka Er att barn ska växa upp på det sättet. Vad ska det bli av sådana? – – Vad skulle Ni gjort, om Ni funnit en sådan mamma med sitt barn? Tänk Er in i, hur det skulle sett ut i Mjällby om man utmed vägarna hade funnit en eller oräkneliga av dessa arma varelser. Då hade Ni handlat utan att reflektera. Ni hade tagit hand om dem. — Vem tár hand om dem här ute. Ingen! Nej ingen bryr sig om dem. Gör inte  missionärerna det ens, frågar Ni? Vi har inte möjligheter till det på långa vägar. Inte har vi hus till dem som sover utan tak över huvudet, inte kan vi tá emot dessa skaror av mammor med barn. Att stå här till den allra största delen utan resurser att kunna hjälpa, gör det ännu svårare att se denna syn av armod dag ut och dag in….

Då det nu gäller dessa, som vi något berättat om, så är det lite tankar på att göra något för dem just här i Addis Abeba. – – Därför är vi tacksamma att få berätta detta för Er vänner i Mjällby, för att Ni också ska kunna bedja Gud att han leder oss till det arbete, som han har i beredskap för oss. Det är ännu endast planer. Här ute är det inte så lätt att föra en tanke till verklighet.

Inte vet jag hur det ser ut på gatorna i Mjällby nu, men är det som på många andra platser i Sverige så är ju det lite märkligt med den, tydligen orealistiska, tanke pappa nämner om. Speciellt när tanken om ”tiggeri förbud” nu åter aktualiserats.

Nu var det inte bara i Etiopien det var trögt. Två månader tidiga hade EFS styrelse bordlagt frågan om en hjälpverksamhet för Addis Abebas fattiga och planerna att Elsa och Torsten skulle involveras i detta. Nästa gång det kommer upp på styrelsens bord är i juni först. Då återkommer vi till det eller kanske tidigare.