I brev och i en artikel i juniortidnigen Vi juniorer beskriver de vad de gör. Först ur tidningen:

Vi är glada och tacksamma till Gud att vi kan säga att vi fortfarande är friska. – Gud är god!

Fortfarande håller vi på med att böja de besvärliga amhariska verben. Det är inte lätt att få ordning på dem. Varför ska t.ex. både han sade och han finns skrivas på samma sätt? Endast när det läses kan man höra skillnad. Skillnaden ligger i olika betoningar av ordet ”alle”. – Om det än är svårt så är det roligt att läsa detta språk.

Men nu har vi också börjat hjälpa till lite i vår pojkskola på Entotto-stationen. Där har vi många fina pojkar. Men det gäller att ha ordning och reda. Ibland blir det ändå lite svårt att få dem att förstå och göra som de ska.

Vad hjälper de då till med på skolan som tydligen startade den 1 mars när Per Stjärne var tillbaka från resan i väster.? Jo, i ett brev som mamma skriver får vi lite mer information.

Torsten har räkning i skolan på Entotto. Vi är så glada att skolan nu har kommit igång, må Gud hjälpa oss att ge dem det som kan bli dem till verklig hjälp. Jag har dem i sång. I går sjöng vi första versen på Tryggare kan ingen vara, väl 25 gånger. Bland de 16 jag hade då var det bara två som kunde hålla tonen.

De är tydligen glada att på detta vis få hjälpa några av Etiopiens ungdomar. Den lilla artikeln avslutas så här:

Nu är vi i särskilt behov av att få be Er om hjälp för vår nystartade skola. Bed för alla 60 pojkarna och oss som är lärare ibland dem.

Allt väl. Era vänner Tant Elsa  – Farbror Torsten

img199 (2)

Detta är skolbyggnaden där undervisningen bedrevs. På skylten över dörren står det:           Gudsfruktan är kunskapens begynnelse. (Ordspråksboken 1:7a)