Idag på Torsten dagen kopierar jag, något förkortat, en liten artikel från Juniorsidorna i tidningen Missionsvän som pappa skrev i februari. Så här skriver han och det återspeglar det som engagerar dem så mycket – både juniorerna i Etiopien och i Sverige:

Ni skulle säkert allesammans velat se honom nu. Han är ju så trevlig. Men så såg han inte ut för en månad sén. Då liknade han en av de många, som drár fram på gatorna här.

Vad har då hänt med honom? Jo, han har blivit omhändertagen av en svensk familj. Denna familj hade vid flera tillfällen lagt märke till en liten pojke nere vid poststationen och vid grönsakstorget. Han var inte riktigt lik de många andra pojkarna. Han var inte så där framfusig och den förste som sträckte fram sin svarta hand för att be om en ”gecha”, slant. Nej, Alemo, för så är hans namn, han höll sig lite bakom. Men han tittade om möjligt ännu mera bedjande och ömt än någon av de många andra. Någon dag saknade de honom där nere. De hade ju redan fäst sig vid honom. Var är månne Alemo idag? Så undrade de. Kanske han inte fått någon mat idag. Är han sjuk, är det ingen som bryr sig om honom? Och var kan han månne hålla till på nätterna? De är ju ändå rätt kalla. De trasor, som han har på sig, kan då inte värma något.

 Men någon dag senare var han åter på sin bestämda plats och då hade våra svenska vänner bestämt sig för att ta´ pojken med hem. Det var fullt i bilen med de egna barnen och en del saker. men Alemo fick stå på fotbrädan och han höll sig fast där fastän det bar hit och dit i trafikvimlet och i kurvorna. Men vid hemkomsten fick hans nya mamma ett väldigt arbete. Om han ägde någon annan mamma, det visste inte polisen om. Det fanns åtminstone inte någon som brydde sig om honom längre och ändå var han under tio år gammal.

Det enda som gick att göra med håret var att raka det. Varför göra så med en liten pojkes trevliga hår? Det var inte trevligt längre. Det vimlade av småkryp. – – Att komma av trasorna var inte svårt och snart nog fick han krypa ner i badkaret. Om han än vid något  tillfälle sett ett sådant i någon affär, hade han helt säkert inte varit i ett badkar.

Då han sén fick nya kläder på sig var det inte lätt att känna igen Alemo. — Nu följer han med sin nya pappa och ”tjänstgör” som bilpojke. Hans uppgift är att vakta bilen då den ställes utanför affärer eller kontor. Och han vaktar sin pappas bil riktigt, må Ni tro. – – Han får nu ligga på en madrass inne i huset. Han har det riktigt kungligt mot förut. För det är han så tacksam…

Alemo är allt en begåvad pojke. Men det kunde ju aldrig blivit något av honom, om han skulle fortsatt sitt liv som tiggare på gatorna…..

 

Är det någon av er som följer denna blogg som vet vilken familj som tog hand om Alemo. Det känns lite märkligt att citera pappa utan att veta detta.