Det är den 15 februari som mamma skriver brevet jag började citera ur förra veckan. Så här börjar hon:

” Kasta alla edra bekymmer på Herren, ty han har omsorg om eder. ”

Så vill vi först tacka för brev, från Mor av den 23 jan, och från Mamma av den 25 nov. och 29 jan. Ja, så olika kan breven komma.

Detta faktum och ”Mor” och ”Mamma” förklarar hon senare i brevet så här:

Hoppas att Ni förstår att Mor bor i Skoghus och Mamma i Björsäter.  Brevet som var skrivet den 25 nov. var nr. 12 1945 som kom nu först, men det var så roligt att få det, där stod en hel del hemifrån, som jag inte visste. Om vänner som var sjuka, och barn som kommit till världen och detta att (hör nu !!) Karin i Tanzania fått paketet som jag eller rättare sagt Torsten  skickade härifrån i början av maj. Det var roligt att höra.

Nu börjar det  närma sig att den efterlängtade ”Bali”, som båten med våra lådor heter, skall komma hit. Eller rättare sagt till Djibouti. Här har varit sammanträde två gånger bland svenskarna om hur det sedan skall ordnas med transporten därifrån och hit. Det är ju sådana massor till sjukhus och skolor och så alla dessa som flugit ut och inte har mer än några kg. med sig. Det blir ju flera tåg fulla med gods. Och vi missionärer lär väl få vänta längst, men så mycket roligare blir det ju när det kommer. Vi kan riktigt känna hur roligt det skall bli att packa upp, och det kommer att bli underbart för ”barnen”. De kommer att slå sig för bröstet och säga: ”Abet, abet,” så många gånger som helst. Det är deras utrop när de blir mycket förvånade och hänförda. O, när vi får tag i skjortorna från Märta, (en av svägerskorna i Björsäter) jag önskar att Ni alla kunde vara med och se på. Och att Ni nu har skickat ännu fler lådor. Vad ska vi göra för Er för att visa vår tacksamhet? Gud löne Er! Jag skrek av förtjusning när jag hörde om tvättmedlet som vi fått av  Lundell. Hur kunde Ni tänka på att det var just det vi såväl behövde!

Jag måste väl tala om hur barnaskaran ökar. Vi har fått två pojkar till, Johannes och Daniel. De är båda från Lakamte och skulle gå i skolan vid Entotto, så har de kommit hit innan, och var skall de vara om inte här hos oss tills skolan börjar. Det värsta är att kunna  ge dem lite arbete. Torsten har ju inte alls något praktiskt arbete igång här. I dag kom vi på att de skulle få gå upp till Entotto och hämta hem ved, som Torsten huggit upp där. Mat går det ju också åt till att mätta dem alla, men vi tror att Gud skall ge det som behövs.

Vem Daniel är vet jag inte nu men jag ska undersöka om det möjligen kan vara Idossa Gemechis bror. Om Johannes Wolde Mariam, som är son till en sjukvårdare på sjukhuset i Nakamte, har pappa skrivit i Vi Juniorer. Men jag återkommer till det när skolan öppnas.

Den 16 skriver pappa så här i dagboken och sedan blir det tyst där ända till den 7 april.

Denna söndagskväll har vi troende haft en andaktstund. Den var den första i sítt slag. Vi hade den här i vårt hem. Den gav oss mycket gott. Vi känner att vi behöver dessa stunder av gemenskap. Vår själafiende är mäktigt verksam.