Tur att jag har breven de skriver för de är snåla med information i dagboken men den 11 feb står det så här:

Med tåg från Djibouti kom idag Axel Jonsson, Stina Ljungberg och flera andra svenskar.

Varför de kommer med båt och tåg trots det vi läste om flyget förra veckan vet jag inte. Troligtvis räckte inte platserna till för alla som skulle transporteras. Så här fortsätter pappa i dagboken om bl.a. Eritrea missionären Axel J.:

Det var så gott att få hit vår vän, Axel. I vår missionsskara är vi nu, medan Per är i Wollega, endast unga. Han var glad att vara här igen. Vi hade en gemensam middag här och sedan tog Aréns honom med upp till Entotto. Stina däremot stannade här hos oss.

Hon får tydligen bli första gästen i gästrummet i deras hus. I ett brev några dagar senare skriver mamma om Stina m.m. så här.

Stina bor hos oss och det tycker vi är så roligt. Hon är så bussig och så är hon ju en gammal god vän till oss. Hon högg genast in med språket, skall försöka ha lektioner tillsammans med oss, det blir nog knepigt för henne att hoppa in nu. Men hon är ju lärarinna och så är hon så glad åt att läsa. Igår tog vi fritt från läxorna. Vi gick först till polisen för att hämta Stinas pass, så var vi till badhuset med de varma källorna och badade, så till flygfältet och tog emot det svenska planet och sedan till Olof Emgårds på kvällsmat. Vi var borta från halv 2 till 9. Alla dessa platser vi besökte ligger åt samma håll (?) lite i utkanten av stan, så vi tyckte det var så bra att få allt uträttat på en eftermiddag.

Du Birger (Torstens bror)  undrade, i ett brev, hur lång tid det tar med språkstudierna. Det beror ju givetvis på hur språkbegåvad man är. För oss går det nog inte så fort, men vi känner oss så lyckliga att vi nu förstår en hel del vad folk säger, men så är det ju svårare att säga det själv. Men rätt ofta får vi hjälpa dessa nya svenskar att prata, de tycker ju att vi är så duktiga.

När Stina kom så hade hon ett stort fotografi med sig från syskonmötet. (Jag antar att det är EFS-missionärernas ”syskonmöte”.) Så tog vi det med oss ut och visade för kvinnorna som bor här på gården. O, ni skulle ha sett deras förtjusning när de såg dessa gamla missionärer som varit här och i Eritrea, Ja, det var en fröjd bara att se dem. Som många gånger förr steg frågan inom mig. ” Skall månne vi bli så älskade och vördade någon gång?” Gud hjälpe oss att leva osjälviskt och i kärlek, så kanske det kan bli så.