Dagboken den 3 februari.

Det är söndag kväll och vi har haft vår svenska gudstjänst. Idag var det jag som hade uppgiften att predika. Nya svenskar har kommit under den gångna veckan. De hälsades välkomna vid förmiddagsgudstjänsten.

Svenskflyget med von Rosen som pilot fortsätter att komma till Addis och flyga vidare. Dessa flygningar fortsätter att vara omskrivna. Dels skriver Nils Dahlberg om det i Budbäraren och dels skriver pappa en liten artikel i De ungas vän. Först ur Dahlbergs artikel:

Kapten Carl-Gustav von Rosen kommer strålande för att återigen anträda färden med sin dyrbara last. Det är obegripligt hur han orkar. Han återkom ju från Addis Abeba för bara två dagar sedan, när han gjorde den oerhörda prestationen att utan mellanlandning flyga från Neapel till Stockholm – en färd som gick över Alperna på en höjd av 7000 meters höjd…

Och så fortsätter han med följande bekännelse.

Det billigaste fortskaffningsmedlet – och för många kanske det ter sig underligt – är flyget och det ojämförligt billigaste är missionsflyget. Båtbiljetterna till Etiopien betingar ett pris av 3 500 kronor per missionär. De internationellt fastställda priset för flyget sträckan Stockholm – Addis Abeba är 3 000 kronor medan kostnaden för missionsflyget för samma sträcka stannar vid 1 950. Härav framgår, att missionsflyget ingalunda är något ekonomiskt äventyr utan en sund och klok missionsekonomi. Det är tillbörligt att en, som i förstone hade svårt att följa med i galoppen, när det gällde missionsflyget, erkänner detta och därmed giver initiativtagarna till missionsflyget det erkännande, de äro värda, för den okuvliga energi, varmed de övervunnit all skepticism och alla svårigheter, som måste övervinnas – och de ha varit legio…

Många var involverade i dessa flygningar. Så här skriver pappa till juniorerna:

Vår klocka stod på 1 för väckning – det var förstås kl. 1 på natten. Månen lyste så fint. Vi drack en kopp te som stod framsatt i en termos på matrumsbordet. Så bar det iväg ner genom stan till Imperial Hotell. De svenska resenärerna för Sydafrika och de norska som var på väg till Madagaskar, var klara och kom i bilarna och så var det fem bilar som var på väg till flygfältet. Då vi svängde in på flygfältet lyste det redan från fönstren på planet. Kapten von Rosen stod utanför och kommenderade: ”Tag plats!”

Ett hastigt farväl blev sagt till några. I skenet från billyktorna fick vi lyse i fotogenlamporna och i högsta hastighet for vi ner över flygfältet med vår bil och våra lampor. Planets motorer dånade redan och var snart uppvärmda. Vi hann nätt och jämt ner till startbanans slut och fick lamporna på mittpunkten av banan, då planet med en hastighet på bortåt 200 km i timmen kom rakt emot oss. Vi hade ju satt ut lamporna för att de skulle tjäna till vägledning vid starten i mörkret. Bilen fick vi undan till utkanten av banan och vi hukade oss ner till marken för att inte få våra hattar bortsvepta av vinddraget. Planet lämnade marken och höjde sig meter efter meter. Då vi reste oss upp såg vi endast tre lanternor och en kraftig eldkvast från varje utblåsningsrör.

Det här var vi med om som den första upplevelsen för idag. Och nu vill min hustru och jag önska er alla vänner god fortsättning på 1946!