Under 10-14 december var alla utom de tre sjuksköterskorna i Nakamte på Missionärskonferens. Rigmor och Gustav Arén hade också kommit till Addis. Protokollen från dessa¨årliga missionärskonferenser finns på Stockholms Stadsarkiv. Jag har läst dem grundligt när jag forskade om Backo. Nu skulle jag ha velat läsa dem igen för jag skrev bara ner sådant som hade med Backo att göra. Men nu är det så att pappa får i uppdrag att för Budbäraren skriva ett referat från konferensen. Det blev ett referat som andas både optimism och pessimism. Men framför allt är det ett upprop till missionsvännerna i Sverige.  Referatet publicerades den 20 jan.1946.

Det var en stor dag, då vi fick samlas till konferens i Etiopien, för första gången sedan missionärerna kommit tillbaka efter den långa förskingringen…

Att förlusten av vår vän, dr. Erik Söderström inverkat på oss, det är ju inte att undra över. Stunden omkring hans minne blev för oss en ny vigningsstund…

…Per Stjärne redovisade EFS:s styrelses beslut angående de framtida planerna för fältet i Etiopien. Samtidigt fick vi del av en detaljerad redogörelse för både regeringens och kejsarens inställning till missionen. Vi tackar Gud för att denna inställning är så positiv som den är, men vi få dock inte glömma, att i sitt arbete bland folket har missionen samma kamp att kämpa som den alltid haft. Många dörrar stå redan öppna och fler skall säkert öppnas. Bakom dessa dörrar står skaror av människor och väntar på vår hjälp. Skall den komma snart? Vi ha fått brev därinifrån, (västra Etiopien – Galla-land.) som målar för oss, hurusom många vänta under tårar och äro färdiga att tröttna. O, vad det gjorde ont att läsa de orden.

Under konferensens gång dryftades läget på den ena stationen efter den andra, och det blev så allvarligt för oss detta att det gäller att skynda. Det går inte att vänta längre, vi måste genast sätta in, det blev resultatet av överläggningarna.

En punkt på föredragningslistan var denna: ”Missionärernas placering” Om Ni ändå visste, hur denna fråga bekymrade oss. Vi blev både trötta och ledsna, innan vi kom till slutet. Ja, till något slut kom vi inte. Varför? Troligen kan Ni själva räkna ut det. Vi är för få!

En lång stund ägnades åt planerna på upptagandet av nya missionsstationer och annat arbete, som nu gives oss. – Må vi få gå ledda av den visa Fadershanden.

I dessa de sista raderna jag citerar ligger två saker fördolda. Dels är det så att embryot till det som 15 år senare, blev mamma och pappas arbetsplats, Backo med omnejd berörs även om platsen inte nämns. Men framför allt orden   ”..annat arbete, som nu gives oss” handlar om något som redan 1946 kommer att engagera mina föräldrar och har med en förfrågan från Kejsare Haile Selassie att göra.

Vad gör pappa mer än deltar i och skriver referat från konferensen? I brev till anhöriga berättar han om von Rosens flygningar och en möjlighet han då ser. Han har packat en kartong med julklappar.

De små sakerna är s.k. julklappar från Elsa och mig. Inte hade vi beräknat att få denna möjlighet att sända hem sådant till Er. Men nu har vi denna möjlighet och då passar vi på förstås. Vi vill göra ett försök att sända detta. Tag emot den som en kär hälsning från oss här ute i Afrika. — Jag låter lådan gå till fru Stjärne och ber henne sända den vidare till Er. Det är endast Mor hemma i Skoghus som får öppna paket före julafton. Mors paket måste öppnas omedelbart efter framkomsten. Sen vore det roligt om Mor nästan genast ville skriva några rader och säga oss hur det såg ut?

Härmed utlyser jag en gissningstävling. Vad var i farmors paket??? Jag vet och kommer att avslöja det redan om en vecka. Vad tror ni?

Till sist något mer om hans engagemang runt flyget:

Vid landningen här i torsdags gjorde von Rosen något som var det första i historien. Han gick verkligen ner med denna väldiga ”flygande fästning”. (DC-3:an: SE-APG Ansgar) Andra har försökt det förut, men måst vända tillbaka till Kartum. Men i morgon måste vi här från missionen tá lampor med oss till flygplatsen och sätta ut dem på fältet för att markera detsamma.

Nu är jag (Paul) tillbaka i Sverige och inte behövde missionärerna komma med lampor även om vi lyfte mitt i natten mellan fredag och lördag. Det var en glädje att konstatera att kaptenen på mitt flyg var pappas väns son, kapten Barnabas Baisa.