I början av månaden skriver mamma brev till sin mor som ger oss en hel del information. Men oroar sig för både deras framtid och andras situation Men hon är också glad för brev som kommit sent om sider:

Nu har brevet som var adresserat till Nedjo kommit efter 5 månader, men det var roligt ändå…

Jag skrev väl om dr. Söderströms död och att vi sén hade en engelsk läkare en tid. Sedan kom här en indisk läkare, Mohammedan är han. Vi var ju inte glada åt det, och det blev inte bra. Han har redan lämnat sjukhuset, så nu sköter Hilma läkarsysslan. Men vi har så lite patienter, vi tror att det är han som förstört det för oss. Detta folk finner sig inte i vad som helst. Må Gud hjälpa oss med allt. Torsten är fortfarande i Addis. Och nu har de ju ett sådant bestyr att tá emot alla svenskarna som kommer ut. Jag avundas då inte Rut Lundgren som skall tá emot alla. Stjärne är ju så gästvänlig och vill ha folk jämt. Hoppas Rut orkar med. Hon har inte varit kry, väntar en liten i maj, och har haft mycket besvär de första månaderna. Nu har Gusti och Maja Söderström åkt upp dit också, det är meningen att de skall komma igen till jul, och så åka till Sverige i vår…

Torsten är lite pessimistisk, han ville ju att jag skulle komma till Addis. Men så länge här inte kommit några andra sköterskor så kan jag inte. Gud vet hur det ska bli, det blir nog till det bästa för oss, även om vi inte kan se det nu. Måste jag stanna här över jul så kommer väl Torsten in hit.

Men så är det en annan sak. Till Addis har de fått bud att Berglunds  (i Eritrea)är sjuka och nere på allt sätt och måste komma bort en tid för vila. Nu har de sänt telegram och bjudit dem att komma till Addis och då skulle de bo hos oss i det lilla hus som Torsten fått iordning för oss i Addis. Men hur ska det bli om jag inte kommer dit med hushållssaker och våra tjänare? Ja Herren vet! Det är så synd om Berglunds, de fick ju så hemskt mycket om sig, och det är inte lätt att vara ny, och kunna tá hand om allt. Det har nog blivit för mycket för dem.

Kommer ni ihåg Berglunds som de lämnade i Massawa i april. Där har de fått vara helt ensamma och ta över efter Olle Andersson. Jag nämnde om det 15 :17 a: I fädernas fotspår.

Det är så oändligt mycket påfrestningar som möter en här ute, så nog behöver vi missionsvännernas förbön. Mor vet ju att jag inte har så mycket tålamod, och jag skall säga att det frestas här. Tålamod och kärlek höves oss.