Även denna vecka är pappa engagerad i flyget, denna gång på dess väg tillbaks från Madagaskar. Den 22 november skriver han i ett brev till anhöriga så här:

Idag fick vi besked om flygplanets ankomst 10 minuter före dess landning. De telegraferade ju förstås från planet. Jag fick fart på bilen i en fart och hann just ut till flygfältet då planet gjorde en rundflygning över den delen av stán. Sén landade det så fint och åkte sakta och fint fram till platsen där vi stod och väntade. Jag var för övrigt den ende svenske, som idag hade tillfälle att fara dit. Jag fick tá hand om de 18 norrmännen och föra dem till ett hotell. Minsta resenäreren en baby på 6 månader. Allt hade gått fint efter deras start kl. 5,15 idag och tills de landade kl. 10,30. Då hade de åkt från Nairobi. Nog var de lite trötta. Det beror på att de här ute i tropikerna måste flyga så väldigt högt – omkring 4500 m. och där är luften tunn. Men nu vilar de såväl som besättningen.

Pappa är fascinerad av von Rosen och skriver:

Kapten von Rosen är utan överdrift en av tropikernas mest skickliga förare. Och det behövs sådana här. Det är mycket svårare att flyga här än hemma i Skandinavien t. ex. Men han är inte på något sätt övermodig eller så. Väl är han djärv och det behövs sannerligen då han ska tillryggalägga sådana sträckor som det här gäller.

Men det är inte bara pappa som är fascinerad. I biografin jag citerade ur förra veckan står det så här:

Flygningen till Madagaskar väckte stort uppseende internationellt. Den gav människor en lycklig medvetenhet om att världen hade öppnats igen för civil luftfart mellan kontinenterna efter de långa krigsåren. Det hade varit en mycket svår flygning, utan radiofyrar eller annan hjälp från marken. En av BOAC:s veteranpiloter, Douglas Grey, skrev till Carl Gustaf ”Just a word of congratulations on the completion of your trip to Madagascar and back. DAMN GOOD SHOW!”

Men brevet handlar om lite mer än flyget:

Vi är så glada att vi har Per här igen. Han har nu mycket att tá itu med. Han har redan besökt kejsaren och han var mycket belåten med hans arbete som utförts för honom. Idag har de kvinnliga här, Ruth Lundgren och Ruth Perman varit på besök hos kejsarinnan i slottet. De kunde överlämna en äkta svensk spettekaka, som Per hade med sig i planet. Den var tillverkad i Åstorp Hon var mycket glad över gåvan.

Vilken timme som helst väntar vi tillbaka Manfred Lundgren som varit i Lakamte sén Söderströms död. Jag väntar alltså färska hälsningar från Elsa. Han har telefonerat från en plats 8 mil utanför Addis. Där var han med lastbil tidigt idag på morron.

Nu får vi många sverige-brev. Ibland kommer det bortåt 10 i veckan. Men det är inte för många. —

Det är nu den 23 nov. Manfred har kommit tillbaka. Det är bra med dem där inne i Lakamte. Elsa är frisk och ser fram mot den dag, då vi ska få ersättare genom nya sköterskors ankomst. Men Ruth Perman kommer att avlösa Hilma Olsson i första hand. Jag väntar ju så på att Elsa ska komma hit. Inte trodde vi, att vi här skulle vara tvungna att bo så långt från varandra. Men kanske det rätt snart ska kunna bli en lösning på detta.

Den 24 nov. Innan jag lägger samman brevet kan jag skriva några rader till. Planet ska starta redan kl. 4,30 för att i god tid komma till Kairo. Går det sén bra är det snart i Sverige. Vi hoppas genom detta få riktigt färska hälsningar. Von Rosen är så snäll och gör allt vad han kan för att vi ska stå i förbindelse med våra anhöriga. Ett nytt plan väntar vi från Sverige den 3 dec. Hur von Rosen ska orka med det, det kan vi inte förstå. Med det planet väntar vi två missionärer, sköterskor och övriga ska vara tjänsteanställda. Kanske Elsa ska få en ersättare då.

Just nu reste Ruth Perman in till Lakamte. Hon får åka med en amerikansk läkare, som ska fara dit in för inspektion. Det är den läkare som är chef för allt medicinskt arbete i detta land.

Detta kom att bli ett avgörande besök, men mer om det senare.