Ur en artikel skriven av Gusti Söderström och publicerad i Budbäraren med rubriken: När uppbrottsordern kom citerar jag följande:

…Erik hade varit så ohyggligt trött hela sista halvåret. Han sade strax innan han sjuknade: ”Skall jag månne hänga ihop tills vi få hjälp och få fara hem och vila.” Vi tröstade oss med att såsom Gud så ofta förut hjälpt oss igenom stora svårigheter och trötthet, så skulle han göra också nu, om Han hade mer för oss att göra här. Sista söndagen han var frisk fick han vila så att han kände sig kry och utvilad. Under sjukdomstiden sade han en dag: ” Jag är så tacksam att jag har fått det så lugnt. Jag har känt, att om det bär hemåt så är det bra. Och får jag komma upp igen och börja arbeta på nytt, så är det gott.”

Det är kanske få som så barnsligt trott och mottagit Kristi försoning och allt vad den innebär för oss fattiga syndare, som min Erik. Därför kunde han se ljusare på livet än många andra, vilkas bördor kanske ej varit hälften så tunga som hans…

Men få ha väl som han sörjt över allt hat, all strid, all oförståelse för Guds vilja och för varandras åsikter och känslor. Sista kvällen suckade han så tungt. Då jag frågade honom varför sade han: ”Jag är så ledsen för att människor ha så svårt att förstå och älska varandra, att det ska vara så mycket strid jämt.” – Jag bad honom ej vara ledsen utan överlämna också den saken åt Gud…

Klockan 12.15 lördagen den 10 november kom hembudet. De våra här runt omkring samlades genast och hur svårt var det ej att höra deras hjärtskärande klagan: Vi hade ju alla bedit så mycket och trott och hoppats, då allt såg så lovande ut! Vår landshövding underrättade per telegram Emmanuel Gh. Selassie, som sedan meddelade pastor Lundgren och kes Badima. Dessa svarade: ”Vi komma. Vänta med begravningen.”

Snickarna kommo och gjorde kistan. Alla hjälpte så snällt, när den var färdig – syster Hilma och pastor Persson hade gjort den så fin med vitt spetstyg, som en gång varit på Maja-Gretas (dottern) säng när hon var liten – bars min vän ut och lades på en bädd av nyslaget hö. Hans kista ställdes i hallen över natten. Nästa morgon då vi prydde hans vita dräkt med massor av röda rosor, låg han där så nöjd och log. Jag föreställde mig att han tänkte: ”Så fint ni gör det för mig.”

Våra vänner från huvudstaden dröjde. Men vid

2-tiden kommo de. Då var graven färdig strax innanför kyrkgrindarna och vår nyrestaurerade kyrka prydd som till högtid. Kistan som burits dit av de manliga sjukvårdarna, stod på en katafalk, som var höljd med svenska flaggan. Pastorerna Lundgren och Persson stodo vakt vid var sin sida. Först sjöngs psalmen: ”I himmelen, i himmelen…” varefter kes Badima började högtiden. Så sjöngs ”Klippa, du som brast för mig”, och pastor Lundgren talade några korta ord över Jesus ord i Matt.25: ” Jag var sjuk och I besökte mig, i fängelse och I kommen till mig” och påpekade hurusom det faktiskt var det sista Erik gjort och hurusom denna hans kärlekstjänst var orsaken till hans sjukdom och död. Så sjöngo vi på svenska: ”Säll är den som sina händer i Guds händer sluter in….”

Jordfästningen förrättades av kes Badima, varefter vi alla närmast efter engelsk sed strödde en handfull jord i graven. Så läste en man från Lakamte upp en historik över Eriks arbete i landet. Därefter höll landshövdingen ett tal vari han tackade Erik för hans stora kärlek till Etiopien och särskilt för, att han var den förste läkarmissionär, som ställt sig till regeringens förfogande för att tjäna de lidande. Han slutade med att lova att lämna  vår missionstomt åter för att användas efter bästa förstånd i den anda, som Erik velat och till hans minne. ”Érik Söderström Memorial” skall det heta. –

Nu samlades barnen och sjöng på gallinja: ”Få vi mötas i Eden en gång-” Så tog Manfred Lundgren Maja-Greta och mig, en under vardera armen, och vi gingo hem. Där vid ingången mötte en av våra tjänare med en kanna vatten för att två våra händer, en sed som jag aldrig förr varit vittne till…

Gusti och Maja-Greta Söderström

 

Annonser