Pappa skriver den 19 oktober i ett brev bl.a.:

Här i Addis har vi köpt en bil. Egentligen är det Stjärnes och Lundgrens som äger den. Den är alldeles nödvändig för allt arbete här. Efter min ankomst hit har det ännu inte varit någon dag då vi inte farit ner till stan. Entotto ligger liksom i utkanten av Addis. Vi har så mycket att ordna med nu, då vi håller på att bygga och reparera. F.n. har vi omkring 45 arbetare. Då förstår ni att vi inte saknar arbete. Nu får jag själv övertá allt detta ansvar med byggena medan Manfred far in till Lakamte för en vecka eller så. Han kommer att åka med dr Agge som startar för en expedition ditin. Agge ska hjälpa de våra med den epidemi som brutit ut där. Manfred  far dit för att även han ska få en inblick i vårt arbete där, innan vi nu går till att underhandla med myndigheterna. Det är så mycket vi har att tá ställning till just nu. Må Gud ge oss vishet! Manfred ämnar komma tillbaka mycket snart. Under tiden stannar jag här och han får tá hälsningar och lite gott i matväg till Elsa. Jag ska köpa rödbetor, gurka, små salt sill och lite annat gott som finns här men inte i Lakamte.

img199 (2)

Det är bl.a. denna skolbyggnad som pappa är med och reparerar. Utanför står nog den omtalade bilen. (Är det en Fiat – ”Balilla” ? )

Någon dag senare skriver pappa ett lite längre brev och ur det citerar jag följande:

Här är mycket att göra dessa dagar. Och särskilt eftersom Manfred rest ifrån allt arbete med byggen och reparationer. Men det är verkligen roligt att ha allt detta att tänka på. Jag är i arbete riktigt från morron till sena kväll. Men så har vi också en hel stab av arbetare att se till. Det går väl an med de stadigvarande arbetarna. Men värre är det med de tillfälliga. Jag har idag t.ex. haft en rörmokare som förorsakat mig mycken möda och besvär. Det är så att italienarna lagt in vattenledningar och elektriskt ljus här i Addis och även i våra hus. Nu måste allt detta ses till och repareras för de gjorde det dåligt.

Jag är inte på något sätt ängslig ikväll fastän jag lämnat ut omkring 400:- kr. till två av mina stadigvarande arbetare som i morron ska fara iväg till en plats utanför staden på 6 mils avstånd för att köpa timmer till bygget. De försöker säkert att köpa billigare än vad jag förmår. Jag har visserligen varit där ute med min bil för några da´r sedan och tittat på det tillsammans med dem.

Så håller vi på att köpa spik. Men det är värre det. Vi har fått gå ända till handelsministeriet med vår ansökan. Nu tror jag att jag ska få hälften av det vi begärt. Under dessa dagar jag är ensam här med detta arbete hinner jag inte alls läsa något av språket. Det får bli sén. Nu är det roligt att man ändå kan så pass mycket av språket att man ensam kan göra sig förstådd i affärer och på poststationen och på övriga ställen. De är så duktiga att förstå alla fel som man säger. För det blir nog mest av det ändå.

Vi håller just på att reparera ett hus, som jag bra gärna skulle vilja flytta in i tillsammans med Elsa. Finge vi fira jul där!

Jag är ju liksom inackorderad hos Ruth Lundgren och hon hälsar så mycket till Er. Lundgrens lille Karl-Erik mår prima och talar amhariska mycket bättre än vi. Nu väntar de en liten till. Vi stackare har ingen i väntan än. Men Gud ska väl ändå till sist ge oss ett barn. Vi är nöjda med ett. (9½ år senare har de fyra.)

Nu är det tid att sluta för denna gång. Och tá nu emot våra bästa och innerligaste hälsningar. Hälsa alla dem som Ni träffar och som vi inte hinner skriva till. Era egna i Afrika.