Den 10 oktober började mamma skriva ett brev till sin mor. Ett stycke in i brevet står det:

Ja, nu vet jag ju inte hur många brev som kommer fram till Er, om Ni vet att Torsten är i Addis och jag här. Han reste den 25 sept. och kommer väl att stanna tills Per kommer tillbaka. De väntar honom nu i okt. Hur det sedan blir vet vi inte. Ruth Perman lär visst komma med Per med flyg och så skall hon väl komma hit, men det blir ju inte mycket med en sköterska. Nu reser den amerikanska sköterskan, och Hilma vill ju gå till Nedjo och jag borde nog få någon tid för språket. Ja, Gud vet hur Han har tänkt för oss. Må Hans vilja ske.

…Vi har så många sjuka, så svåra patienter. Här är en tyfusepidemi, och vi har så många sådana patienter. Det är så svårt för folket har inte förstånd att hålla sig rena och tyfus sprids genom löss och det finns det gott om. Jag håller jakt här varje kväll innan jag går till bädd, och det är inte många kvällar utan att jag får fångst, oftast är det loppor, vilket jag nu är mycket styv i att fånga. I början kunde jag inte alls, jag brukade stoppa ner underkläderna i vatten och på så sätt dränka dem. Men ”övning ger färdighet” heter det ju. Vi är vaxinerade för tyfus och jag hoppas att vi genom Guds nåd skall slippa få det.

När jag tänker på de sjuka så tänker jag på en liten 6 åring som kom för en vecka sedan. Han hade tillsammans med sin mor varit ute i majsfältet och där hade kommit en stor apa och tagit ett kraftigt tag i ryggen på pojken och sprungit iväg med honom. Men bördan blev för tung så apan släppte pojken men då hade han ett stort gapande sår vid ena skulderbladet. Nu måste ju modern ge sig iväg till sjukhuset, men dit var det långt, det tog henne ett par dar att vandra med pojken på ryggen. Det var en ynklig syn att skåda när hon kom med sin nakne pojke, inte en trasa om såret, utan hennes mycket smutsiga ”shama” (mantel) ett tygstycke som de har istället för ytterplagg, kan man kanske säga, låg direkt i detta öppna sår. Hon band nämligen fast pojken på ryggen med denna ”shama”. Vi trodde ju inte att pojken skulle kunna leva, men han är betydligt bättre nu, såret är rent och kommer nog att läkas.

Ja, lilla Mor, nog tänker jag också på hur roligt det var att mor var hos oss så pass mycket i Kristianstad. Gud vare tack för att vi fick ha ett hem i Sverige en tid. Nu kan väl inte mor komma hit, annars finns det trasor här också.

Vi lämnar brevet med dessa kryptiska ord. Undra om mormor rev trasor för trasmattor?? Är det någon som kan veta? I Addis skriver pappa ungefär samtidigt, den 13 oktober, i dagboken så här om Pers frånvaro och framtiden som ser mer och mer oklart ut.

Nu har jag varit här i Addis i mer än 14 dagar. Mycket har hänt – men i en del fall hade vi önskat att mera inträffat. Ännu har vi inte sett till Per, vi har inte ens hört något om hans uppskjutna avresa från Sverige. (Den 8:e har ju passerat.) — Men under denna tid har ett beslut fattats från regeringens sida att inga missionärer t.v. får tillstånd att gå ut i landet för att bedriva mission. Hela missionens ställning i detta land skall utredas och tills beslut fattats gäller detta.

Missionärernas bönemöte på torsdagarna har varit präglade av det ansvar och undran som detta fört med sig… Det skulle varit så gott att få träffa Elsa. Men nu tycks det få bli så att jag får dröja här längre än beräknat. Och ännu vet vi inget om framtiden och var vi ska ta vägen. Det skulle ha varit så gott att få talas vid.

Uppehåll igen i dagboken men nu beror det mer på att pappa har för mycket arbete men mer om det nästa vecka.