I boken Per Stjärne – missionären finns svar på denna fråga. Jag citerar det som Allan Sandström skrivit om vad som hände efter hemkomsten:

Per Stjärne började med att anhålla om audiens hos kungen, kronprinsen och utrikesministern. Alla tog snabbt och mycket vänligt emot och tog intresserat del av kejsar Haile Selassies önskemål, utrikesminister Undén med någon betänksamhet. I ett avtal mellan England och Etiopien från 1942 stadgades att ”det intimaste samarbete” skulle råda i fråga om experter och offentliga utgifter. Hur skulle England se på ett så omfattande svenskt engagemang i ett land som de otvivelaktigt betraktade som tillhörande deras intressesfär?

1945 var det här en stor fråga både politiskt och ekonomiskt och UD avdelade utrikesrådet Sven Grafström att närmare studera ärendet. Men intresset för Etiopien hade hållit i sig i Sverige, sedan det väckts hos en bredare allmänhet genom ras Taffaris besök 1924. Det hade förstärks ytterligare av Röda Kors-ambulansen 1935/36, och denna första fredssommar fanns också planer på import av kaffe från det fjärran afrikanska riket.

UD uttalade sig positivt och beslutade att som en första åtgärd åtminstone upprätta diplomatiska förbindelser med det afrikanska kejsardömet. Första veckan i juli avgick ett telegram till ambassadsekreterare Gunnar Jarring i Teheran. Var han villig att bli chef för en svensk legation i Addis Abeba från nyåret 1946?

Gunnar Jarring accepterade, och det första av Haile Selassies önskemål hade fått en snabb och positiv lösning. 

Det tog något längre tid att bena upp det tekniska programmet, men även det ärendet rullade raskt framåt. Först bildades den svenska Etiopienkommittén med kronprins Gustaf Adolf som ordförande. Han hade bevarat ett starkt intresse för Etiopien efter sitt besök i januari 1935 och engagerade sig livligt för en svensk biståndsinsats.

Missionen blev naturligtvis väl representerad i kommittén. Det var ju hos Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och Bibeltrogna Vänner som kunskaperna om Etiopien fanns. Per Stjärne ingick naturligtvis i Kommittén, liksom doktor Fride Hylander, vid denna tid också honorär etiopisk konsul i Stockholm. Missionsföreståndare Nils Dahlberg, redaktör Axel B Svensson, generalmajor Viking Tamm, doktor Erik Norup och juristen Erik Lejionhufvud var andra ledamöter.

Den 5 oktober 1945 beviljade regeringen i konselj en svensk utvecklingskredit på fem miljoner kronor till Etiopien. En blygsam summa, kan det synas, men så litet pengar var det inte 1945, då de svenska statsinkomsterna  inte uppgick till mer än 2 870 miljoner kronor. På förslag av Gunnar Jarring höjdes dock krediten ett år senare med 2,5 miljoner kronor.

Pengarna skulle täcka kostnaderna för omkring 150 svenska experters verksamhet i Etiopien under två till fem år. Per Stjärne och Fride Hylander hade tillsammans med Abebe Retta som nu anlänt till Sverige, huvudansvaret för rekryteringen….

Per Stjärne kom alltså att spela en viktig roll i vad som måste kallas Sveriges första u-hjälpsinsats. Det här var visserligen långt före SIDA, och tankarna på att ekonomiskt bistå fattiga länder hade ännu inte uppstått hos politikerna, utan Etiopien fick betala för det arbete svenskarna utförde. En förpliktelse som landet också sorgfälligt fullgjorde, låt vara att det krävdes några milda påstötningar av ambassadör Jarring.

Till idén om ett missionsflyg:

Per Stjärne hade tänkt ordentligt på idén om ett missionsflyg, och mellan överläggningarna i Etiopienkommittén tog han kontakt med greve Carl-Gustaf von Rosen, Röda Kors-ambulansens legendariske flygande medlem, då trafikpilot i AB Aerotransport (ABA). Han ansåg idén med ett missionsflygplan både framsynt och genomförbart och ordnade snabbt ett sammanträde mellan Per Stjärne och några flyg- och finanssakkunniga. En preliminär budget för projektet skissades, och med den i handen uppsökte Per några av de svenska missionsledarna.

Här strandade uppslaget för en tid. Med det enda undantaget Axel B Svensson i Bibeltrogna Vänner var alla avvisande. Per Stjärnes tanke avfärdades närmast som ljusblå optimism, men det visade sig snart att uppslaget var för bra för att spolas. Svenska kyrkans dåvarande missionsdirektor, Oscar Rundblom, funderade vidare, och resultatet blev att Nordiska Missionsflyget bildades hösten 1945. Missionsflyget var helt enkelt nödvändigt. Det brådskade med att sända ut nya missionärer och låta de av kriget avskurna komma hem, men de fartyg som nu började söka sig ut på åter fredliga vatten var fullbokade för ibland år framåt.

nmfl11[1]

För någon mer information om NMF hänvisar jag till http://danjakob.se/ansgar/ varifrån jag hämtat detta emblem.

Jag återkommer till brev från mamma m.m. om en vecka.