Den 22 september skriver mamma till ”älskade lilla Mor”.

Ja, Mor nu har det varit en glädjens dag här igen. Posten har kommit! Och idag kom det brev från kära Mor!. Jag kan inte beskriva hur glada vi blir. Jag tog pojkarna i famn och hoppade runt med dem så de trodde nog jag blev konstig, och jag fick nästan ont i hjärtat. Man skall inte göra för stora och hastiga ansträngningar i detta land med dess tunna luft. Men vem kan tänka på det när man blir så glad. Ja, nu har jag fått brev nr: 2-4-5-7 från Mor. Det är ju inte så illa. Tack, Tack. Detta brev var icke censurerat. Det var då väl att ett brev kommit fram…

Vi är, Gud vare tack friska. Torsten är fullt stark nu. Det är bara en sak som hans mage fodrar för att vara riktigt belåten, och det är pepparsås ett par gånger i veckan.

Vi håller på med storstädning i sjukhuset nu, så vi har så stökigt. Vi väntar ju nya kamrater, och vi vill inte att de skall finna det så smutsigt som vi fann det. Så stundar det till en stor folkfest här, det är när regntiden tar slut då blir det någon väldig fest, och det är nu på torsdag.  (Det är ”meskelfesten” – korsfesten som mamma hänvisar till.) Till dess vill ingen, som inte är alldeles tvungen komma till sjukhuset därför har vi lite lugnt på det sättet. Fast jag har då ändå bara en säng tom, men ibland har jag både 7-8 på golvet emellan sängarna.

Något senare fortsätter mamma brevet så här:

Nu är det söndag. Vi har det så lugnt och skönt efter pepparsåsen. Hilma är ledig idag och hon blev bjuden att äta middag hos Söderströms. Beggs, den amerikanska sköterskan och jag går inte till sjukhuset förrän vid halv fem tiden idag. Vi har ingen som är så svårt sjuk… På tal om Beggs. Vi är glada för henne, men hon reser väl snart till Addis nu. Ja, så kom jag in på tankarna omkring framtiden…Som Mor såg av artikeln i Budbäraren så ville vi nog helst gå till en helt ny plats, Mendi. Den platsen har Torsten tänkt på sedan han gjorde sin värnplikt, innan han började på Johannelund. (Jag citerar ur denna artikel i 15:26a Upp kamrater.)

Vi älskar församlingen här, men det är en hel del som gör att det är svårt att arbeta här. Mycket  kan ju dock bli annorlunda om här komme en ung läkarfamilj.

I dessa rader kan vi ana relationssvårigheter liksom i följande:

Sedan går Hilma och Lundgrens till Nedjo, och vi borde väl ha stannat här, men det är flera ting som tyder på att vi inte kommer att göra det. Dels har vi inte rättighet att utföra missionsarbete här för den plats där vår station varit är nu regeringens. Vi kan säkert få den tillbaka, men ännu är inga ansökningar inlämnats för det. Det vore kanske mer att säga om detta men jag gör det inte nu.

Istället skriver hon:

Nu skall Torsten själv resa till Addis med denna post. Manfred har skrivit och bett honom komma. Där i Addis är det full fart med reparationer, och Manfred har väldigt mycket arbete. Det är nog lite besvärligt med resor i dessa regndagar, men vi hoppas att det inte skall bli allt för svårt. Han skall ha en av våra pojkar med sig som hjälp för resan och de gläds båda åt att få resa till kejserliga huvudstaden. Jag unnar Torsten att få komma ut lite, här är trist för honom, han som är så verksam…

Nu får jag nog sluta för denna gång. Hälsa som sagt till alla alla. Mest är dock lilla Mor hälsad från barnen i Afrika. Torsten och Elsa.

Och jag återkommer när pappa är framme i Addis i slutet av månaden.