Vi tänder just nu vår fotogenlampa. Det är nyårsafton ikväll. Den 11 sept. börjar det nya året. Solen går alltså ner för sista gången på år 1937. Etiopien är dessa år efter vår tideräkning. I morgon blir det inte mycket med arbetet. Det är här som hemma att nyårsdagen ska firas som en s.k. söndag. Kliniken ska hållas stängd imorron. Men för övrigt blir det nog arbete för sköterskorna. Under förmiddagens lopp ska vi åka ner till stán och gratulera generalguvernören till det nya året… Inte är denne man en så särskilt märkvärdig man. Det är en ung man på några år över de tjugo. Han har under flera år studerat i Oxford i England. Då han var här på sjukhuset för några dagar sen sá han, att han skulle sända en oxe, 100 kg. täf (säd) och smör till köket med tanke på att det skulle ordnas lite särskilt gott för patienterna. och vi tycker att det är så roligt att de ska få lite imorron. Det är inte så stor omväxling för dem i vanliga fall.

Våra pojkar ska vara fria på nyårsdagen eftersom vi är bjudna till Söderströms på pepparsåsmiddag. Just nu kom en av våra pojkar, Tafarra och knackade på dörren till vårt rum. Det gör de mycket ofta för övrigt. De kommer och talar om allt möjligt. Så de är då verkligen inte rädda för oss. Så snart de kommer tillbaka om de varit hemma över söndagen ska de tala om sin ankomst. Och då berättar de om allt de varit med om. Nu skulle de visa oss hur folket firar nyårsafton. De tog oss till andra sidan sjukhuset och visade oss eldarna bortåt generalguvernörens bostad till. Och fastän det ligger ett bra stycke härifrån hördes allt sorl mycket väl. De tänder eldar och så dansar de och roar sig bäst de kan.

Det är en sed att man på nyårsdagens morgon ska ge varandrablommor. Och det kunde nu inte våra pojkar vänta längre att tala om att de skulle ge oss blommor i morgon-bitti. Och så pekade de på klockan att de skulle komma strax efter kl. 5. Det är mörkt då – ja ända till strax före 7. Nu bad de att få vår stora fotogenlampa för att kunna gå ut i trädgården och hämta blommor. Så nu kan jag genom fönstret se hur de går utmed vår stiliga rosenrabatt och skär blomster. Det är högtid för dem.

Innan ens våra pojkar kom in från trädgården med sin stora fång av blomster kom bortåt 10 pojkar fram till vår trappa med facklor i sina händer. Då de kom fram ur mörkret kunde man nästan på bli rädd först. Men de kom för att sjunga för oss. De kom upp på trappan och från skenet från deras facklor kunde vi se dem tydligt. De flesta hade dåliga kläder – några trasor. Men sjunga kunde de – eller rättare sagt ropa och skrika. En var deras anförare. De höll på tills de fick en slant av oss. Sen bugade de sig till marken som tack och drog vidare iväg till nästa stuga. Ännu ligger glöden kvar ute på trappan efter deras bloss. De hade buntat samman torra pinnar och några av pojkarna bar flera sådana som ännu inte var påtända. De tänkte nog hålla på en god stund.

Brevet avslutas med några handskrivna rader där mamma bl.a. ger några kommentarer om pojkarna och köket.

Inte kan jag påstå att köket är så nyårsstädat, inte hinner eller orkar jag ordna med dem (pojkarna) som jag ville. Och så ryker det ur spisen så det blir så smutsigt. Jag var nyss ute och blåste eld i glöden för att deras mat skulle hålla sig varm. De glömde ju allt för att plocka blommor åt oss.

Innerliga hälsningar till er alla från Torsten o. Elsa.