Pappa skriver ett informativt brev till föräldrarna den 29 augusti. Delar av det får ni del av nu:

Vi låter väl även detta brev bli ett gemensamt till våra hem. Vi vill ju berätta om just detsamma för Er både i Skoghus och Björsäter…

Sedan vi sist skrev hem har vi fått post från Sverige en gång. Då fick vi brev från Far i Skoghus, faster Alfrida m.fl. (vars hus i Ödåkra som mina föräldrar köpte på 60-talet.) Vi hade då väntat i tre veckor på post. Därför var glädjen stor då brevbunten kom. Och nu vill vi tacka far för brevet. Det var underbart roligt att få. Far är en mästare i att skriva trevliga och innehållsrika brev, Just alla sådana där små detaljer från arbetet hemma, från vännerna och inte minst utdragen ur tidningarna från Kristianstad är särskilt roliga att få del av. Fortsätt på det sättet med brevskrivningen. Vi undrar ju var gång brev kommer hemifrån om det ska stå väl till med Er, och nu fick vi anledning än en gång  att tacka Gud för att Ni var friska och i fullt arbete. – Nog hade vi väntat brev från Tant Jenny (svärmor) också, men det var inte med denna gång. Men indirekt fick vi ju en hälsning även från Björsäter eftersom Tant just förut skrivit till Skoghus… Med denna postgång hade vi även en hel bunt av våra stiftelsetidningar. Det gladde oss mycket. Och nu har vi läst dem så väl – aldrig förr har dessa tidningar blivit så väl lästa.

I dessa tidningar kan de konstatera att deras hälsningar och artiklar börjat publiceras om det säger de:

Detta ger oss frimodighet att fortsätta att skriva mera…

Eftersom inte breven nått fram så snabbt som vi trodde var det ju bra att Stjärne kunde tala om var vi höll till och hur vi hade det nu till att börja med. Vi hoppas att Ni genom honom fick reda på en del. Här ute saknar vi honom mycket och är mycket ivriga på att han snart ska vara här igen. Vi har dock inte hört något ifrån honom sedan han reste ifrån oss. Måtte han snart vara här och Gud give, att han då kunde ha en stor skara med sig. Det har väl lyckats för honom? Men troligen har styrelser och många anledningar bidragit till att han inte får den hjälp som han borde. Först efter en tids vistelse här ute ser man vad som behövs. Det vore så nyttigt om vårt folk och framför allt våra missionsvänner finge se förhållandena som de verkligen är. Såge bara alla hemma hur mycket de har att tacka Gud för!

Vi är fortfarande i Lakamte och uppgifterna är de samma för både Elsa  och mig.

Vad de är för pappa ska vi se lite närmare på i nästa inlägg, men i detta brev berättar pappa om mammas uppgifter och situation så här:

I det sista brevet från Far och Mor fick vi reda på att Ni tyckte det var roligt att Elsa fått tillbaka sitt sjukvårdsarbete. Det var roligt att höra det. Ja, hon får verkligen stå i från morron till kväll. Men hon orkar med det riktigt bra också. Men hon vill gärna sova lite mitt på dagen under middagsrasten. Och det är ju inte att undra över. Hon somnar så gott på minuten när hon lägger sig här ovanpå sängen. (Nu vet jag var jag fått motsvarande förmågan ifrån. Paul) Men ofta får jag väcka henne eftersom vår språklärare kommer för att ha lektionen med oss. Vi håller på med den nu några månader mellan 3 och 4 på eftermiddagen. Beroende på Elsas arbete kan det ju inte bli så mycket med hennes språkstudier. Hon måste alltså rätt snart få lösgöras från det arbetet för att helt ägna sig åt språket. Vi vill ju snart bli i stånd att tala till folket. Med våra tjänare kan vi nu tala rätt obehindrat på ett sätt, men det är beroende av att det vet precis vilka ord vi känner till.

PS Det är i dagarna som man i Sverige, i Budbäraren, kan läsa det mina föräldrar och andra skrev långt tidigare. Vi har redan sett artiklarna eftersom vi följer mina föräldrar i skrivandets stund. I ”veckans” Budbärare fanns bl.a. Manfred Lundgrens artikel som jag nämnde i 15:20 ”Gästbloggare” och pappas som jag citerar i 15:26a ”Upp kamrater”.

Så lång tid tog det då. Jag är tillbaka redan om ett par dagar.