För 55 år sedan, nämligen hösten 1960 började jag första klass just i Nakamte. Vi sju som gick i den lilla svenska skolan var  tre syskon Persson som då nått skolåldern, missionär Arne och Elsa Hanssons barn och doktor Erik Söderströms efterträdare Sigge Bergströms dotter Kerstin. Vår fröken var Gunnel Hylander (f. Tyrberg). Och så här såg det ut i skolan. Syskonen Persson längst fram.

img055 (2)

Ett mycket tydligt minne som jag har från dessa första skolår i Nakamte är operationssalen på sjukhuset. Jag var fascinerad av detta ljusa och speciella rum.Söderström 2

Nu ska ni få ett par glimtar från det som mamma och pappa var med om här 1945.

Så här skriver pappa i dagboken:

En kväll kom grannarna här och kallade på oss och ville ha vår hjälp. Vi satt vid bordet och åt. De fick det beskedet att de kunde tá båren och hämta den i nöd stadda kvinnan. Mest hela eftermiddagen hade den så kallade hjälpkvinnan gjort vad hon kunnat för den unga kvinnan på 14 år, som nu skulle föda sitt första barn. Men det hade inte lyckats.

Nu var hon kommen till sjukhuset och låg på operationsbordet. Det var mycket svårt för henne men slutligen födde hon en pojke. Men han rörde sig inte och andades inte under den första halvtimmen trotts våra energiska försök att få liv i honom. Vi hade konsgjord andning, använde kallt och varmt vatten och gav insprutningar. Vi hade nästan gett upp hoppet då vi hörde små ljud från den lille och efter ytterligare en stund började hans lungor arbeta.

Glädjen blev stor. Vi samlades till bön i operationssalen och nu kom många in, som stått utanför och väntat. De anhöriga sá flera gånger att det var Gud som hjälpt. ”Må ni få stanna här” var det, som de också sa.

I dagboken har vi fler liknande skildringar. Tydligen är pappa med i sjukhuset nu och då. Är det möjligen i brist på andra uppgifter. Om ett annat tillfälle skriver pappa: Här om dagen var jag med om en stor operation. Det var en man av de svarta ”slavarna” som hade elefantiasis. Det stora styckena som opererades bort vägde åtskilliga kilogram. Allt väl. (Jag tror han på detta vis beskriver en man från blå Nilens dalgång. Den Nilotiska folkgrupp som i folkmun kallades Shankalla vilket just stod för ”slav”. Folkgruppens namn är Bega eller Gumuz.) Ibland går det bra för pappa i operationssalen men vid andra tillfällen mindre bra. Så här skriver pappa i ett brev till föräldrarna någon vecka senare:

På sjukhuset har vi mycket sjuka och flera med mycket svåra sjukdomar. Elsa har hittills just kunnat få bli de många stackarna till hjälp. – Just nu i eftermiddag har de en större operation. Vid sådana tillfällen är Elsa narkossköterska. Jag var med till att börja med idag, men jag kände mig illamående efter en stund. Jag är ju inte så van vid att se på dessa saker. Det var en tio-års pojke som haft en massa med stora varbildningar på skilda ställen i kroppen. Nu hade han en varhärd i vänstra lårbenet. Erik fick öppna på en lång sträcka på benet för att få rensat ut allt det onda. De håller på ännu fastän det börjar skymma.

Nästa inlägg kommer senare i veckan – den 29 augusti med anledning av ett informativt brev som vi ska läsa ett tag.