Från den 16 och 17 augusti har vi korta notiser i dagboken.

Vi har i dag här i Lakamte haft en minnestund med anledning av att det stora kriget är slut. – Japan har nämligen kapitulerat. Så är då krigen för denna gång slut…

Här ordnades en ceremoni vid regeringslokalerna. Prästerna hade en mässa och sén följde ett tal av en av ledarna. Begs, vår amerikanska sköterska är särskilt glad inför denna fred.

Begs är den tredje sjuksköterskan som tillsammans med mamma och Hilma Olsson finns på sjukhuset vid sidan om Dr. Erik Söderström och hans fru Gusti. Eriks syster Karin har rest till Sverige strax efter att mamma och pappa kom till Nakamte. Dessa tre sjuksköterskor och pappa har gemensamt mathushåll så de har hunnit bli bekanta. I  ett annat sammanhang uppskattar mamma Begs och säger att de genom henne fått öva upp sin engelska. Men med amhariskan går det trögt. Den amhariska hon lär sig har hon ingen nytta av eftersom övrig personal på sjukhuset pratar oromo och en del förstår inte ens ”huvudspråket” – amhariska. De börjar inse att de måste vara i Addis Abeba, där huvudspråket används, för att lära sig det ordentligt.

Men det är inte bara språkfrågan som är frustrerande. Relationsfrågorna på en missionsstation kan lätt bli ansträngda. Det kommer fram i följande notis:

Vår vän Begs känner det svårt här i Lakamte därför att Hilma är så missmodig och svår att arbeta tillsammans med.

Lite missmod skymtar nog också fram i följande korta notis från pappa:

Efter en veckas uppehåll har nu regnen kommit tillbaka. Nu är det nog väl sent att plantera träd. Men för en månad sén eller tre veckor var det utmärkt att plantera rosor och annat.

Jag anar att han tänker på flodträdgården som ”trädgårdsmästaren” Torsten hade velat komma igång med. Se 15:33a och b. Flodträdgården räknas troligtvis in i den övre tomten även om den ligger i dalen öster om kullen. Hur som helst så har pappa inte kunnat komma igång ens med den. Pappa är nog ganska rastlös.

Troligtvis någon dag senare händer följande som står noterat i dagboken utan datum:

Det var efter aftonbönen i kyrkan idag som vi gjorde sällskap med några hem. Vi följde det stora sällskapet på nio personer från grasmatch Ajanas. De hade ikväll inte någon lykta med sig eftersom det skulle vara månsken, men nu var det liksom så mörkt som det kan bli här i Afrika. Vi gick över kullarna och lämnade av någon här och någon där vid hyddorna. Helt naturligt sa vi då så här: ”gariti bola” (god natt på oromo)

När vi kom fram skällde hundarna först en stund och så blev vi mottagna av Ajana själv och hans hustru. Vi visades in i ”fina” rummet. Där var ordning och reda men det enda i möbelväg var stolarna och två ”habecha-sängar” (lokala enkla sådana). Sén tog vi en titt runt i huset. Vi såg stora matsalen med de många små runda stolarna. Bord behövs ju inte. Nu kokade endast lite vatten i en rund ”dest” (gryta på amhariska), som stod över elden, som brann där mitt på golvet. Vid sidan stod de stora grytorna. I rummet intill låg det ett tiotal får och sov. Vi såg vidare hans trädgård och ”chintebet” (toalett). På ett lite  avstånd från huset hade han sina kor i inhägnad. I en liten hydda intill låg vaktarna och hunden.

I detta hem ”fanns många stora barn och så står hemmet öppet för andras barn också. De flesta föräldralösa barn, som kommit till sjukhuset. Många av dessa är ofta med i kyrkan.

Orsaken till detta sena ”hembesök” var tydligen att, av anledning jag inte känner till, Gannami (Se 15:24,31 och 32a) nu också bodde i detta hem. Jag konstaterar att det är många detaljer vi inte kommer att få reda på. Men jag fortsätter att plocka fram det jag hittar.

Beskrivningen runt detta besök avslutas med orden: ”Besöket gladde dem och vi fick se så mycket”.  

I hopp om något liknande kommer nästa inlägg 15:35 om ca. en vecka.